I fredags kom ett förslag från regeringen om att kunna använda vaccinationspasset till att begränsa vilka som får besöka olika event. Det kommer några dagar efter att man redan meddelat att vi i slutet av september kommer ta bort de flesta av de begränsningar som man redan har.

Den 30 augusti rapporterade Sveriges radio att det under augusti intensivvårdats totalt 89 patienter med covid-19, av dem var det bara 7 som var fullvaccinerade. Med tanke på vaccinationsgraden i Sverige (cirka 60 procent är fullvaccinerade) är det absolut en rejäl överrepresentation. Det vore ju förvisso märkligt annars.

SR:s rapport väckte en rad reaktioner. Peter Wolodarski konstaterade på ledarplats i DN att varje patient kostar mellan 50 000 och 80 000 per dygn på Iva och Anders Lindberg på Aftonbladet gick så långt som att kalla vaccinationsmotståndare för en samhällsfara. Det skedde samtidigt som diverse krav har väckts för att vi som vaccinerat oss i alla fall ska kunna få leva fritt.

Tanken att vi ska dela in befolkningen i de som kan leva fritt och de som inte ska kunna det är farlig. Den delar in oss i ett vi och de. Det är inte bara farligt på ett ideologiskt långsiktigt plan, utan på ett konkret här och nu-plan. När vi använder vaccinationspassen för att exkludera människor, eller som piska för att få dem att göra saker de inte vill. Minskar deras tillit till samhället lite extra, vi skjuter bort dem. De känner sig ännu mer utanför, och litar mindre på samhället. Det också med rätta, vi har ju deklarerat att vi inte tror oss kunna övertyga dem med argument, att vi inte kan nå fram till dem. Varför skulle de då tro att de kan nå oss med argument, eller lita till oss?

Vaccinationspasset används flitigt i bland annat Frankrike, och de har tvivelsutan lyckats vaccinera en lite större andel av sin befolkning än vad vi har. 73 procent av befolkningen har fått minst en spruta i Frankrike, mot 69 procent här. Och kanske skulle vi också lyckas nå några fler procent. Men till vilket pris? Vi har tillräckligt stora problem med grupper som känner sig utanför som det är, och man kan samtidigt fråga sig vad det skulle ge.

Nu är vi där, från och med slutet av september förväntar vi oss att få röra oss helt fritt. Gå på konserter och fotbollsmatcher, samlas hur många vi vill, gå på fester och krama människor som vill bli kramade. Om det blir värre hotar regeringen att begränsa utifrån vaccinationspassen. Men det största hotet kommer inte från oss. Det kommer från nästa virus. Det som vaccinen inte biter på. För att minska den risken behöver vi inte pressa de sista svenskarna, eller våra barn, att vaccinera sig mot sin vilja, utan istället se till så att resten av världen äntligen får tillgång till de vaccin de så desperat behöver.