Minnet är en märklig sak. Det kan plocka fragment från flera händelser och skapa en helt annan verklighet. Eller, som i fallet med minnena från den 11 september 2001, smälta samman allt till ett något så när välordnat förlopp. Men sanningen är att det rådde totalt kaos, och man kan – om man orkar – ägna några timmar åt att återuppleva detta virrvarr på Youtube. 
 
Den kanske viktigaste och samtidigt mest skrämmande livesändningen kom varken från CNN eller någon annan tv-kanal. 

I ett radioprogram, där han ofta blandade högt med lågt, började radiogurun Howard Stern rapportera om vad det var som skedde på Manhattan den där tisdagsmorgonen. Sändningen, som också är upplagd på Youtube, är en provkarta på alla tänkbara känslostormar – fruktansvärda, men inte obegripliga.

Där finns uppmaningar till Bush att skicka kärnvapen över hela Mellanöstern, men där finns också skammen över den egna råheten, över att ha sagt vad man just har sagt och även om Howard Stern aldrig ber om ursäkt, inser han att ”frispråkigheten” kunde få allvarliga konsekvenser. Sterns sändning sägs därför ha fyllt en viktig funktion den morgonen, det var okay att skrika ut sin vrede, men det var inte okay att låta ilskan gå ut över arabiska taxichaufförer.
 
Sedan dess har det författats åtskilliga böcker i ämnet. En av de mest läsvärda skildringarna är Ali Soufans The black banners. Soufan, en FBI-agent med libanesiskt ursprung, skildrar den fullständiga moraliska kollaps som följde i spåren av jakten på förövare. I synnerhet angriper han den outsläckliga blodtörsten bland Bushs närmaste män och kvinnor, en vrede som till skillnad från Howard Sterns och hans studiogästers aldrig upphörde.  

Ali Soufans FBI, som aldrig ägnade sig åt ”förstärkta förhörsmetoder”, påpekade faran med tortyr när CIA påstod sig ha klämt fram ett dramatiskt erkännande från ”en ledande al-Qaida medlem.” Hans namn var Anas al-Liby och han hade gett FBI många avgörande ledtrådar i jakten på al-Qaida, men den informationskällan fördärvades när CIA tog över fallet och lät tortera honom. Snart fick han nog och berättade vad han trodde att förhörsledaren ville höra – om massförstörelsevapen, om samarbetet mellan al-Qaida och Saddam Hussein. 

Ali Soufan visste att det var lögn, men George W Bush lyssnade inte på det örat, han hade just fått argument för det värsta utrikespolitiska misstaget någonsin – USA:s invasion av Irak.
 
Diskussionerna om den 11 september förlorar sig lätt i detaljer, men liksom i fallen med attackerna i London, Paris, Bagdad, Tel Aviv eller Bombay, är de omedelbara reaktionerna förutsägbara. Oavsett om syftet är att demonisera Islam eller ett försök att släta över islamistiskt våld – vad de alla tycks ha bortsett ifrån är det faktum att den övervägande majoriteten av offer för den islamistiska terrorismen, trots allt är muslimer. Liv som bara avbröts, mitt i steget, mitt i ett skratt, i en hälsning eller i ett avsked – vilka offren än är, vilar skulden alltid på terroristerna.