Varför begår vissa människor brott? Handlar det om uppväxt, miljö och klassbakgrund eller är orsakerna främst psykologiska, att vissa människor är predestinerade att begå vissa typer av brott?

Det finns förstås inte ett enkelt svar på den frågan, precis som med de flesta andra mänskliga beteenden är orsakerna bakom brott komplexa och det är ofta olika faktorer som samspelar. Ändå hör vi ständigt enkla och populistiska svar på hur vi ska lösa brottsligheten.

Senast i raden är Kajsa Ekis Ekman som i artikeln med den spetsiga rubriken ”Därför har alla fel i debatten om brott” i ETC delar upp brott i sådana som begås av sociala orsaker och sådana som begås av individuella. Till de “sociala brotten” räknar Ekis rån, narkotikabrott och gängrelaterad kriminalitet. Det är sådana brott vi kan förebygga genom att till exempel utjämna orättvisorna. Till de ”individuella brotten” räknar hon sexualbrott och kvinnomisshandel, enligt Ekis är det brott som i princip inte går att göra något åt. ”Det spelar ingen roll hur mycket behandling han (det vill säga kvinnomisshandlaren eller våldtäktsmannen) får eller vilket straff – när han kommer ut är det första han gör i regel att våldta eller misshandla någon igen”, skriver hon.

Den här typen av brott går alltså inte att förebygga eller reformera bort, enligt Ekis, eftersom ”de kommer från själva personligheten”. Det enda som i så fall återstår att göra är att låsa in dem och helst slänga bort nyckeln.

Det låter ju som en ganska deppig slutsats. Som tur är finns det ganska mycket forskning som tyder på att hon har fel. ”Enligt KOS (Kriminalvård och statistik) 2018 återfaller 2 procent av dem som dömts för sexualbrott för samma typ av brottslighet inom tre år. Det är en betydligt lägre siffra än vad som återfinns i flera andra brottskategorier”, skriver till exempel Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). De hänvisar också till två stora internationella metastudier som båda har kommit fram till att behandling – framför allt kognitiv beteendeterapi – minskar risken för återfall bland sexualbrottsförövare. Enligt den ena metastudien minskade återfallen i brott med så mycket som 32 procent bland de sexalbrottsförövare som genomgick en behandling, jämfört med dem som inte genomgick någon behandling. Bland dem som döms för misshandel är återfallsstatistiken visserligen högre, men även där finns det behandlingar och program som har haft positiva resultat. 

Nu kanske någon invänder att det här är just individuella lösningar där man fokuserar på förövaren snarare än på strukturen. Men NCK skriver också om allt det våldsförebyggande arbete som sker på olika håll i Sverige, framför allt inom skolorna men även inom idrotten. Ni vet, genuspedagogik och sånt där. Att lära barn att sätta gränser, att tala om normer och maskulinitet och visa att pojkar inte behöver bevisa sin manlighet genom att ta till våld.

Man kan förstås ha olika åsikter om hur effektiva dessa metoder är och på många områden saknas det fortfarande tillräckligt mycket forskning för att kunna säga exakt vad som fungerar och inte. Men att som Ekis förkasta allt preventivt arbete som görs för att motverka våld mot kvinnor är minst sagt drastiskt. Det är givetvis ett stort problem att många misshandels- och sexualbrott aldrig anmäls och att ännu färre döms. Men det löser vi knappast genom att utgå från att de som har blivit dömda aldrig kommer kunna bättra sig. Tvärtom finns det en risk att vi bara kommer få fler våldsutövare om vi utgår från att det preventiva arbetet inte har någon som helst effekt och att vi därför kan lägga ner det helt. Är det verkligen vad Kajsa Ekis Ekman vill?