Den 17–20 maj sätter sig FN ner för en tredje sittning med syftet att ta fram en deklaration för att skydda bönder och landsbygdsbefolkningar världen över. Den behövs. Det är fortfarande de på landsbygden som drabbas värst av hunger, fattigdom och kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Men deklarationen motarbetas och riskerar att utebli. Nu uppmanar en rad svenska småbrukarorganisationer tillsammans med miljö- och solidaritetsorganisationer Sverige att aktivt delta i arbetet med att ta fram en deklaration för småbrukares rättigheter.
De som föder världen svälter. I dag produceras 70 procent av världens mat av små och mellanstora jordbruk. Trots detta tillhör bönder den grupp som är mest drabbad av hunger och fattigdom globalt. Hela 80 procent av de människor som hungrar bor på landsbygden, enligt FN. Läget blir värre när marken de brukar säljs för att ge plats åt storskaliga exportjordbruk eller till utvinning av naturresurser, gruvor och kraftanläggningar. De tvångsförflyttas och deras protester kriminaliseras.
Men frågan om småbrukares rättigheter är inte bara en fråga för det globala syd. För visst känner vi igen problematiken? Sverige utmärker sig genom att vara ett av de länder i Europa där nedläggningen av jordbruk går snabbast. Avfolkningen från landsbygden är som starkast och där självförsörjningsgraden de senaste tjugo åren sjunkit så kraftigt att vi nu är i stort beroende av import av foder och livsmedel. Den rådande jordbrukspolitiken påverkar bönder i såväl nord som syd, öst som väst.
Den marknadsliberala modellen har inneburit att livsmedelspriser har dumpats, marknader avregleras och avtal skrivits. Allt som oftast över huvudet på dem som drabbas och helt plötsligt är det billigare att köpa det som brukade finnas nästgårds från en annan kontinent. Att behandla mat som vilken vara som helst har visat sig få katastrofala konsekvenser för både människor och miljö och den enskilde bonden får allt svårare att klara sig.
Därför är deklarationen så viktig. Sedan 2012 arbetar FN med att ta fram ett dokument som skulle möjliggöra utformningen av specifika och nödvändiga lagar. Framför allt skulle deklarationen ge möjlighet att fastställa suveränitet över natur, utveckling och mat som en mänsklig rättighet, erkänd på internationell nivå. Det skulle innebära att stater har skyldigheten att se till att makten över maten och marken finns i händerna på producenter och konsumenter. Att det globala matsystemet först och främst ska tillfredsställa våra behov, snarare än att styras av marknadskrafter och storföretag.
Om Sverige menar allvar med att verka för en hållbar utveckling för människa och miljö är ett aktivt deltagande i arbetsgruppen ett avgörande tillfälle att bevisa det.
