Simmaren Maja Reichard tog guld vid Paralympiska spelen i London 2012 och passade på att slå världsrekord. Följande spel 2016 i Rio de Janeiro tog hon en drös medaljer till. Men inför detta Paralympiska spel valde hon att lägga karriären på hyllan. Inte för att kroppen sade ifrån eller att hon var trött på sporten och tävlandet. Det blev för svårt att få ihop livet ekonomiskt och tidsmässigt för trettioåringen. Nu följer hon med spänning tävlingarna från hemmaplan.

–  Det är blandade känslor. Det är roligt att följa spelen men det svider lite att inte kunna vara där själv. Det är kronan på verket att få vara med och jag älskar verkligen att simma, men samtidigt vet jag vad som krävs och jag var inte villig att lägga ned det. Lusten försvann, säger Maja Reichard.

Behöver tappers

För att kunna tävla och träna som synskadad behöver Maja Reichard ha med sig två “tappers” som knackar henne i huvudet för att varna henne när hon närmar sig bassängkanten. Annars riskerar hon att simma full fart rakt in i kaklet. Det tar lång tid att bygga upp samspelet mellan en simmare och hennes tappers, både i form av skicklighet och förtroende. De här medhjälparna behöver också få ersättning för att de är villiga att lägga ned tid och kraft på en elitsatsning. Hur mycket assistans och ledsagningtid hon har fått har varierat mellan kommunerna hon har bott i.

– Den kommun som var värst ville bara erbjuda mig två timmar i veckan. På den tiden hinner jag knappt ens doppa tårna. För att kunna genomföra en satsning på elitnivå är det viktigt att veta hur mycket assistans man kan få och att det finns en långsiktighet. Som det är nu omvärderas stödet varje två år, säger Maja Reichards.
 
Under studietiden var det lättare. Hon pluggade och tränade simning. Pengarna kom från stipendier och sponsorer. När det blev dags att ta steget ut i arbetslivet och försöka få ihop det ekonomiskt tog det stopp. Trots att hon arbetade halvtid hade hon plötsligt mindre pengar att röra sig med. Dessutom började det bli allt besvärligare med att hålla uppe motivationen på grund av allt stök med det praktiska runt omkring träningen. 
 
– När jag tar mig till träningslokalen måste jag räkna steg för kunna lokalisera mig, se upp för hinder på vägen som vägarbeten och kastade elsparkcyklar. Sedan behöver jag någon som leder mig runt på gymmet mellan träningsmaskinerna. Jag måste också ordna med mina tappers. Allt det här tar tid och suger energi. Till slut var det som att allt bök omkring träningen blev som ett heltidsjobb och inte själva idrotten, säger Maja Reichard.

Svårt att hitta sponsorer

Det kändes också hopplöst att på egen hand som paraidrottare jaga sponsorer för hjälpa henne ta nya medaljer i simningen. Svaret från företagarna var ofta att de hellre satsade på inkörda varianter som Hammarby fotbollsklubb.

– Paraidrottsförbundet och Paralympiska kommittén försökte göra vad de kunde men det är svårt. Numera är vi synskadade simmare en del av det stora simförbundet, vilket både har fördelar och nackdelar. Utan öronmärkta pengar för paraidrottare är det lätt att komma bort i ett stort förbund, säger Maja Reichard.

"Bökfaktor"

Maja Reichard situation är inte unik för paraidrottare. Det berättar Åsa Llinares Norlin som är  ordförande för Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté.

– Jag brukar prata om det som en större “bökfaktor”. En person utan funktionsnedsättning kan bara slänga på sig ett par skor och sticka iväg på en löprunda. Men för den här målgruppen så krävs det ofta mycket mer för att det ska fungera. 
 
Hon berättar att böket orsakar extra energipåslag och stresspåslag för paraidrottare. Det handlar om det kan behövas färdtjänst, extra hjälpmedel och assistans vid varje träning.

– Tränar du exempelvis rullstolsbasket måste du ha med din specialrullstol och den tar inte färdtjänst enligt deras regler och då måste du ordna en extra bil för den, säger Åsa Åsa Llinares Norlin.
 
Hon jämför förutsättningarna för Sveriges elitsatsande paraidrottare och deras utländska kollegor. Sverige har länge varit en stormakt inom paraidrotten men numera ger andra länder helt andra förutsättningar och resurser åt sina paralympier, vilket också syns i resultaten. Detta trots att andra länder saknar assistansreformen.

Assistansreformen bra men snäv

Åsa Llinares Norlin berättar att Paralympiska kommittén har pengar för att genomföra de Paralympiska spelen, men inte så mycket för förberedelserna och satsningen. 
 
– Assistanslagen är en fantastisk reform, men den är utformad för att lösa behoven man har i vardagen som städning, påklädning och tvättning. Den är inte riktad mot en idrottssatsning. Då måste man hitta andra medel och resurser för det. Det blir en belastning för idrottsrörelsen att hela tiden försöka hitta lösningar med sponsorer, säger Åsa Llinares Norlin. 
 
I stället vill hon se ett riktat anslag som ska gå till paraidrottarna direkt av de statsmedel som går till idrotten. Pengarna skulle vara öronmärkta till målgruppen och inte gå till Parasportförbundet, menar hon. 
 
– Sedan skulle vi gärna se att reglerna kring assistans och färdtjänst, som kan vara ganska fyrkantiga och sätta snäva gränser för vad som är möjligt eller inte, kunde lättas upp och anpassas mer till idrott. Alla mår ju bra av motion och komma ut och röra på sig. 
 
I år är truppen i Japan äldre och mer rutinerad. En av de äldsta i den svenska truppen är Helene Ripa som nyligen fyllde 50 år och tävlar i kanot. Hon har också tävlat i skidåkning och vann guld i paralympiska spelen 2014 i Sotji. 
 
Det är också en liten trupp eftersom lagsporterna inte har kvalificerat sig. Även om återväxten ser någorlunda bra ut, det är många ungdomar vill testa på paraidrott, ser det värre ut med rekryteringen att hitta talangerna som verkligen vill göra en elitsatsning. Många av paraidrottarna fortsätter upp i åren att tävla på elitnivå eftersom det ofta saknas seniorturneringar, men också för att de håller hög klass länge. 
 
–  Vi har bra återväxt på den alpina sidan och som kommer vara redo för vinterspelen i Peking. Trenderna ändras, idag är många ungdomar intresserade av helt nya idrotter som skateboard. Det är livsstilen runtomkring som lockar med musik och klädstil. Det har inte vi idag inom paraidrotten, säger Åsa  Llinares Norlin, som i år följer spelen från Sverige.
 
– Jag tror att det är inom bordtennis, skytte och cykel som Sverige har de största chanserna i Japan i år, säger hon.

Comeback är inte omöjligt

För den paralympiska guldmedaljören Maja Reichard har vardagen bytts från ständig träning till jobb som hållbarhetskonsult. Just nu är hon föräldraledig men motionerandet är fortfarande en viktig del av hennes liv. Hon drömmer att kunna hitta ett sätt att börja löpträna med hjälp av ledsagare. Även om hon lade av med simningen för två år sedan känner hon att skulle haft en chans att fajtas om medaljerna i Japan. Just nu finns inte en comeback i tankarna, men skulle hon få rätt stöd och hitta lösningar på det praktiska, så är inget omöjligt. 
 
– Om jag hade fortsatt träna skulle jag nog ha en chans på 50 meter fritt. Jag brukar säga att man aldrig ska säga aldrig, om det löste sig med det ekonomiska kanske jag hade återvänt till tävlandet.