Facebook påminner mig om yngsta barnets första skoldag. En liten tjej med flätor och rosaglittrig kofta med ett förväntansfullt men lite ängsligt leende och min inläggstext: ”Skolan, här kommer jag!”. Om vi vetat. Vilken tur att vi inte visste! Nu vet vi att vara autistisk och gå i skolan är en ojämn kamp.

Mina sociala medier är sig lika varje augusti. Foton på härliga skolbarn och stolta föräldrar. Men efter tio år på barrikaderna för funktionsnedsatta barns rätt till skola drunknar mitt flöde av inlägg från desperata, stressade, arga, ledsna och förtvivlade föräldrar. I stödgrupper på Facebook frågas efter råd när samarbeten med skolan havererat. Barn utan skolskjuts måste köras av föräldrar som inte får ihop det med sina jobbtider. Barn som nekas det mest enkla av alla hjälpmedel: att få sitta med huva eller keps på sig i klassrummet för att kunna skärma av intryck. Barn som gråter av trötthet, har ont i magen av oro, får panikångest av att tänka på skolan. Det har gått en dryg vecka sedan terminsstart.

Inläggen bekräftar Riksförbundet Attentions enkät inför skolstarten. Tre av fyra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som adhd och autism anser inte att barnet får det stöd och anpassningar hen behöver i skolan. Drygt hälften av föräldrarna har tvingats gå ner i arbetstid, över 70 procent har drabbats av sämre hälsa.

Vi kan lägga till Autism- och aspergerförbundets skolundersökning från 2020 där nästan 60 procent svarar att deras barn varit borta mer än fyra veckor i sträck av andra anledningar än sjukdom eller beviljad ledighet. Och så den stora skandalen, som ingen verkar bry sig om: 63 procent av elever med autism når inte gymnasiebehörighet.

Det här verkar ju nattsvart. Särskilt som debatten handlar om fel saker. Som att trycka ner elever och få dem att skämmas någonsin fått någon att prestera bättre. Men förslag om att tillåta skolpersonal att fysiskt ingripa mot elever, ordningsbetyg och att rektorer ska kunna fatta beslut om att tvångsförflytta elever som inte sköter sig, är populärare än att ifrågasätta marknadsskolor, specialpedagogisk kompetens och skolors resursmässiga förutsättningar att bedriva undervisning.

I svaren på Attentions skolstartsenkät går dock att utläsa att mycket går att göra. Endast sju procent anser att samverkan fungerar bra. Nittiotreprocenting förbättringspotential med andra ord. Så här är några råd för att överleva höstterminen, för såväl lärare som elever och föräldrar:

• Ha en gemensam målbild. Vill man eller menar olika saker, är det upplagt för missförstånd och konflikter.

• Utgå från det som fungerar och låt eleverna få känna att de kan lyckas. 78 procent av eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har försämrad självkänsla, enligt Attentions enkät. 

• Respektera varandra. Kom ihåg att i barnens värld är ni de vuxna som står barnen närmast. Respektera allas kompetenser och kunskap om sig själva och om skolan.