En ung kulturvetarstudent från Värmland får en praktikplats på ett radikalt mediehus i Stockholm. Men när han mejlar och frågar när han ska komma får han inget svar. Så han kommer dit och ringer på dörren och det visar sig att hans kontaktperson har slutat och ingen väntar honom. ”Men det löser vi, klart du ska vara här hos oss” säger kvinnan som öppnar.

Jonas Thunander kommer till mediehuset varje dag, men han har ingen handledare, inget skrivbord, inga arbetsuppgifter och ingen dator. Runt omkring honom håller sammanbitna människor under bisarra arbetsförhållanden igång utgivningen av tidningar och böcker. Han får själv finna sina arbetsuppgifter och låna skrivbordsplats av andra som hellre jobbar hemma. Till slut lyckas han få den teknikfientlige teknikansvarige Bosse att ge honom en dator. Ingen håller reda på hur länge han ska stanna, så han blir kvar och lyckas göra nytta – men mediehuset Det fria ordet glider allt närmare en katastrof.

Det fria ordets verkliga motsvarighet Ordfront är i dag en tidskrift och ett bokförlag som lever skilda liv. Satirtidskriften Guano i boken är verklighetens Galago, där Johannes Klenell, författare till Det fria ordet, är chefredaktör. Katastrofen är över och historien kan berättas.

Vissa har kallat boken en historia om ”vänsterns misslyckande”, men det tycker jag inte stämmer. Mediehuset Det fria ordet svävar mellan maoism, socialdemokrati och desperation, men det hade lika väl kunnat sväva någon annanstans. Det är befolkat av människor som antingen jobbar för jämnan eller mest glider undan och som är så insnärjda i sin gemensamma historia att de inte kan röra sig ur fläcken, vare sig tekniskt eller ideologiskt eller på något annat sätt. De uråldriga datorerna bromsar upp allt och ekonomin sköts i blindo. När en politiskt hopplös text dyker upp alldeles för sent hinner ingen göra något utan den går i tryck. Och då …

”Det som händer har mindre med vänstern att göra än med för lite resurser och för mycket lojalitet.”

Det som händer har mindre med vänstern att göra än med för lite resurser och för mycket lojalitet. Det handlar om folk som aldrig hinner dra efter andan och tänka utanför sin egen låda, men också om nöden som uppfinningarnas moder.

Det är intressant och rolig läsning, inte minst om man har lite inblick i idédriven medieutgivning. Men det är något med Johannes Klenells sätt att berätta som kanske har att göra med att det är sin egen arbetsplats historia han skriver om. Han gör berättarjaget Jonas till en ganska intetsägande figur utan speciellt mycket egen drivkraft. På så vis kan han själv distansera sig och berätta utifrån, fast inifrån. Effekten blir ibland en något ytlig parodi befolkad med karikatyrer som skulle passa lite för bra in i serierutor av Olle Berg, en av serietecknarna som startade Galago.

Så kan i och för sig verkligheten se ut då och då. Att Det fria ordets verkliga motsvarighet reste sig upp och i dag tycks vara ett fullt normalt mediehus, fast i två delar, verkar vara ett under. Det är nog också en historia att berätta.