Det finns ingenting som kan få svenska hjärtan att klappa hårdare och varmare för hemlösa än krig. I alla fall om vi med ”hemlösa” absolut inte menar exempelvis ”människor som behövt fly från sina hem på grund av krig” utan enbart syftar på hemlösa som befinner sig i Sverige. Det är åtminstone slutsatsen som går att dra av den återkommande argumentationen i kommentarsfälten under rapporter från Afghanistan just nu. 

”Ta hand om våra egna hemlösa först, sen kan vi börja ta hit invandrare!” sägs det. Inte bara hemlösa förresten, även ”våra äldre” som ”byggt upp vårt land” måste få ett behagligt liv på ålderns höst innan vi kan börja hjälpa andra. Det är en lika lättköpt som fullständigt falsk dikotomi som tydligen aldrig försvinner. Och det handlar inte alls om omtanke för utsatta grupper inom Svea Rikes nationsgränser – det handlar om whataboutism.

Whataboutism är det engelska namnet på ett argumentationsfel som går ut på att försöka avfärda en frågas relevans genom att låta påskina ett hyckleri, ofta genom att göra jämförelser som inte är relevanta. En men-det-här-problemet-då-argumentation. ”Varför ska vi hjälpa människor i andra länder när vi inte ens kan ta hand om alla i vårt eget land?” är precis detta, en retorik som insinuerar att alla som förespråkar internationella hjälpinsatser och flyktingmottagande är hycklare eftersom de inte bryr sig om utsatta här.

Nu finns det väl inga data över detta, men jag vågar ändå påstå att de som arbetar mest aktivt för att motverka den ojämlika ekonomiska strukturen som ligger till grund för fattigpensionärer och hemlöshet inte alls är samma personer som tycker att vi därför borde låta bli att hjälpa flyktingar. Tvärtom, faktiskt, eftersom empati och känsla för social rättvisa sällan bryr sig om nationaliteter.

En gång för alla nu: Det finns absolut ingen motsättning mellan att både arbeta för hemlösas och äldres situationer i Sverige samtidigt som vi kan ta vårt medmänskliga ansvar att hjälpa människor vars hemland tagits över av terrorister. Att ställa upp olika utsatta grupper mot varandra och hävda att vi bara får välja en att hjälpa är, i brist på mer raffinerade uttryck, bara rena dumheter.