Det kan bära emot att lyfta från datorn eller soffan och gå ut, särskilt om man måste klä sig varmt också. Och vad ska man egentligen ut och göra (om det inte räcker med frisk luft och att röra på kroppen)? Jag gav i våras ett bra, nyttigt skäl att gå ut: att plocka nässlor, vår bästa vårprimör. Men naturen bjuder faktiskt till på hösten också – det är ju då vi ska (in)hösta eller skörda som ordet betyder.

Nu är bärplockningen i skog och trädgård över, men det finns fortfarande en hel del att hämta om man vill känna sig nyttig. Svamp förstås om man hittar till svampställena. Med åren har jag också hunnit samla på mig så mycket tips om vad man kan finna i naturen att jag nästan storknar. Mycket har jag testat men nuförtiden kräver jag att det ska vara både gott, praktiskt och ekonomiskt.

Det sista först. Visst kan man till exempel köpa en torkapparat. De har till och med fått sådan status att de blivit testade av Råd & rön. Men då har man missat poängen: apparaterna kostar uppemot 800 kronor och sedan drar varje torkomgång 6–7 kWh eller el för 6–7 kronor. Varken billigt eller miljöriktigt. Dessutom surrar den och efteråt ska den klämmas in bland alla andra apparater i något skåp.

Det finns enklare och billigare sätt att torka. Ovanför kylen eller frysen finns oftast ett utrymme för luften att cirkulera. Slå ihop en enkel ram med ett myggnät och placera den där fylld med äppelringar, svamp, kryddor eller vad du vill torka. Äppelringar är ett utmärkt fruktgodis och kan dessutom förgylla gröt och annan mat. Under en kort tid finns ju äpplen i överflöd. Energin är gratis och det går nästan lika fort som i torkapparaten (och i varje fall så snabbt att inget hinner bli förstört).

Att bara bre ut äppelringar eller skivad karljohan på ett nät är också smidigt. Ingen kan få mig att sitta och att trä upp dem på en upphängd tråd som en del gamla beskrivningar föreslår. Praktiskt ska det vara.

Framåt höstdagjämningen har jag två favoriter: slån och nypon. Slånbärssaft känns exklusivt och det är inte svårt att hitta slånbär i parker och stadsnära grönområden.

På våren blommar de överdådigt, på hösten kommer de vackra blå bären. Buskarna är lite taggiga men bären är stora och ganska lättplockade. Enligt traditionen ska man plocka först efter att de blivit frostnupna, men det går lika bra att låta dem ta en vända i frysen. Saften kräver lite tid men det är ganska enkelt: man kokar inte saft utan lakar ur smak och färg genom att hälla kokande vatten på bären. Efter ett dygn silar man av vattnet, kokar upp det och häller på det igen. Och igen och igen – sammanlagt fyra gånger. Sedan silar man av, kokar upp, tillsätter ett halvt kilo socker per liter avrunnen saft och kokar upp. Färdigt (utom eventuellt konserveringsmedel).

Man kan också lägga bären i sprit och få en god likör. Tillsätt sedan socker; ett bra knep för att öka utvinningen är att låta sockret dra ut vätskan ur bären så att de skrumpnar.

Nypon finns överallt men det är inte så praktiskt – minst sagt tålamodsprövande att till exempel dela dem och plocka ut ”klipulvret” invändigt. Man kan också koka bären mjuka – tar tid! – och pressa massan genom en passervagga – för alla som har en passervagga! Då kan man koka ”riktig” nyponsoppa eller gå vidare med massan till andra rätter. Men lite bökigt är det och man kan ju också köpa nyponmjöl (nyponskalsmjöl). Lär vara väldigt nyttigt.

Jag har också prövat nyponsherry. Då häller man bara en kallnad sockerlag över bären och låter naturen ha sin gång. Jästbakterier finns på bären. Proportionerna kan variera en hel del; till 1,5 liter nypon, till exempel, en sockerlag på 2 liter vatten och 1 kilo socker. Täck och låt stå. Rör om ibland. Efter ett halvår brukar bären ha sjunkit och man kan sila av en klar röd vätska. Experterna säger som vanligt att den blir bättre efter några års lagring. Andra gillar den direkt. Dessutom kan den förgylla maten – såser och soppor och mer.