Det talas sällan numera om varför det skulle vara bra med invandring. Skräckutsagorna i invandringens spår går däremot tretton på dussinet – det må gälla gängkriminalitet, stök på bibliotek, skolresultat eller statsfinanser.

När någon trots allt detta försöker försvara invandringen hamnar det ofta i legalism, att vi har undertecknat någon konvention som kräver det.
Jag vill inte vifta undan problemen. De flesta handlar förvisso om hur man har hanterat invandringen snarare än om det faktum att människor som inte är födda här har flyttat hit. Men de finns likafullt.

Själv är jag exempelvis livrädd för att vi låtit det växa fram parallellsamhällen där svensk lag knappt gäller, där våldsmonopolet inte upprätthålls, där vanliga människor inte kan lita på att de skyddas av staten.

Den här texten handlar dock inte om det. Inte heller om att Sverige inte följer FNs flyktingkonvention. Den handlar om varför jag tycker att invandring, och utvandring, är något i sig gott.

Låt oss börja med det moraliska. Jag anser att varje människa har rätt att välja sitt eget liv, att söka sin egen lycka. Det innebär ingen rätt att få lyckan – man kan ha otur, man kan välja fel, ingen annan har någon skyldighet att göra dig lycklig – men alla människor bör ha rätt att försöka. Lika lite som staten har rätt att hindra människor att bryta upp från Säffle för att söka lyckan i Borås, har stater någon egentlig moralisk rätt att hindra människor från att flytta från Mogadishu till Amsterdam.

Vilhelm Mobergs Utvandrarepos ljuder så starkt i oss just för att det skildrar denna grundläggande moraliska rätt, att fly missväxt och steniga småländska åkrar i längtan efter att ge sina barn något bättre.

Det moraliska argumentet har en ytterligare dimension i relationen mellan människa och stat. Stater äger inte sina medborgare men vissa stater kommer ändå behandla medborgarna illa. Det yttersta värnet mot statligt våld är rätten att fly den våldsamma förtryckande staten. Om in- och utvandring inte tillåts utlämnas människan till den stat där hon råkar vara född.

Nästa skäl är det ekonomiska. Det finns åtskilliga studier som visar hur mycket länder kan tjäna på invandring. Vad som krävs för att affären ska gå ihop är egentligen bara att de flesta invandrade arbetar och tjänar sina egna pengar. Fler människor i arbete är alltid en vinst för en nation, både statsfinansiellt och för ekonomin i helhet. Se bara på motsatsen: avfolkningsorter där affärerna lägger ner för att det inte längre är lönsamt.

Det sista argumentet är det mest personliga: jag tycker helt enkelt att det alltför likriktade och enhetliga är tråkigt. Samhällen blir mer intressanta, kulturer blir mer livaktiga när influenserna och invånarna kommer från flera håll än ett. Fler tankar blir möjliga i det mångkulturella, flera sanningar kan finnas samtidigt. Det kräver mer än det homogena, kan vara oroligare, osäkrare, mer frustrerande, men det ger också så fantastiskt mycket.

Det är avgörande nu att vi både löser de samhälleliga problem som uppkommit och att vi gör det enklare för de ekonomiska kalkylerna att gå med plus. Men vi bör inte glömma varför vi ska göra det.  Det är för att invandring i sig själv är så bra.