Vart hade de kommit, i vilken tid och varför? Det kunde vara ett misstag, tappade tidsmaskiner hade ju förekommit. I så fall var det bara att vända hem och göra om och göra rätt. Fatta ett välunderbyggt beslut om vart de skulle, och när, och … Vänta, var Peter med överhuvudtaget?
Det var nästan så att hon kunde ha blåst omkull ibland, men på väg upp till huset kunde hon luta sig bakåt mot medvinden. Naturens krafter, tänkte hon. Om människan är natur och om det är en del sånt som händer naturen, att bli ödelagd av en art som slår fel.
Huset var stort som en enplansvilla och hade en terrass på taket. Enkla räcken, små fönster, lite bunkerkänsla trots terrassen. En smal trappa som ledde upp dit. Tja, varför inte? Takterrass i ogenerat läge med pittoresk utsikt över den pågående apokalypsen.
Så öppnades dörren och Camilla tittade ut. Ida såg att hon ropade något, antagligen hennes namn. Hon såg upprörd ut.
– Vad är det här? sa hon när Ida kom över tröskeln och stängde dörren.
Det var inte särskilt varmt inne heller, men väggarna stängde i alla fall vinden ute. Camilla lät upprörd, och som om det som var fel eventuellt var Idas fel. Vilket var begripligt.
– Jag vet inte mer än du. Har du varit ute? Har du sett havet och den översvämmade staden?
– Nej, jag har inte hunnit se på utsikten.
Camilla berättade viskande att hon hade undersökt tre av fyra rum. Ja, Peter var med, hon hade sagt till honom att det var natt och att han skulle sova. Men hon trodde att de som låg på liggunderlaget kunde vara Freddy och Nisse, fast det borde vara omöjligt. I de två andra rummen låg en man och en kvinna – och mannen var Sebastian Emmer.
– Va? Forskningskillen i den vita rocken? Tillsammans med Nisse och Freddy?
– Förstår du vad det betyder? Jag vet inte ens …
– Jag tror det. Sebastian har ju byggt Peter, eller hur? Så hur länge behöver han prata med Peter i rollen som Ante Yang innan han känner igen sin egen robot?
Hon nickade och lade ett finger över läpparna. Van att vara avlyssnad, tänkte Ida. Men hon undrade om inte det här stället var avskuret från allt sånt. Det verkade så ensligt.
– I alla fall finns det ett kök också, och där sover ingen. Det finns någon sorts sådan där lampa som man tänder med en låga, om du kanske kan?
Hon tog ett par steg tillbaka och hämtade två muggar vatten medan Ida tände lampan med en glödande pinne från kaminen. Det var en traditionell fotogenlampa, som tydligen gick på vanligt, fossilt fotogen. Men de användes kanske inte i så stor skala. Just nu var det vad de hade, och den gav i alla fall ett vackert ljus.
– Ida, sa Camilla, ganska strängt nu. Det var du som sa att vi måste hit. Vad gör vi nu, då?
– Nu tar vi väl reda på vilka de andra är. Det borde väl säga något om vad det här handlar om egentligen, sa Ida.
De tog med sig lyktan och smög in i det återstående rummet. Där sov Canberra, vilket åtminstone passade ihop med Nisse och Freddy. Kvinnan som sov i rummet närmast köket var lång och såg atletisk ut, och Camilla drog efter andan när hon såg hennes ansikte.
– Olivia, sa hon. Olivia Emmer.
Alla dessa Emmer. Immer Emmer. Jaha, högt uppsatt inom Himmelska friden, Camilla verkade ännu mer nervös när hon fick veta det. Men pusslet blev inte lättare att lägga. Hade Nisse, Freddy och Canberra materialiserats i Xpan 7 och räddats av syskonen Emmer? I så fall varför? Eller var det någon annan som hade fört bort dem hit?
De gick in i köket igen och undersökte om det fanns något ätbart där. Det var magert, några vårrullar, ett paket tepåsar, en hink blåstång och en tygkasse med lavar och några spridda trattkantareller. Och en oöppnad burk med Himmelska fridens snabbkaffe, noterade Ida. Bra. Sen satte de sig och väntade på morgonen.
Ida skulle precis lära Camilla hänga gubbe i ett block som hon hade hittat i bröstfickan på Thomas jacka när Olivia Emmer plötsligt stod i dörröppningen med sin gråa briggisrock över nattlinnet.
– Ni hao, CC, sa hon. Jag hoppas ni har en anakron enhet med er, för den vi hade är borta. Vi är strandsatta här. Som på en pensat utan straffarbete.
– Ni hao, Olivia. Vi kom hit med en anakron enhet, ja. Men vi vet inte var vi är eller vad vi ska göra här. Hämta upp er till mötet i dag, kanske? Men …
– Mötet var i går. Mina kära bröder tog initiativ till ett förmöte i skymundan. Om min datja. Men en avhoppartjej försvann med en av deras transportvingar och Joel, och han är den som kan programmera vingarna. Så nu tar vi oss inte härifrån.
– I går? Men varför kallades vi hit nu då?
Det var bara det att ingen hade kallat dit dem.
Malin Bergendal
