DEL 2: Det är mitten av juli 1969. Krig rasar mellan El Salvador och Honduras. Den utlösande faktorn: två avgörande kvalmatcher till herrfotbolls-VM i Mexiko 1970. Matcher kantade av våldsamheter, gränsövertramp och provokationer.

Den hundra timmar långa skottväxlingen blev känd som ”fotbollskriget”. Men konfliktens kärna bottnade i ländernas respektive oligarkiers maktkoncentration och regeringars systematiska misshandel av jordlösa bönder.

Sommaren 1969 var det emellertid inte till Centralamerika allmänheten vände sig för att bevittna historia – utan mot rymden. Och den blå planetens närmaste granne. Dit for Apollo Lunar module med tre amerikanska astronauter.

Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins sköts upp i oändligheten för att ro Apollo 11-expeditionen i hamn och sätta ner de första mänskliga fötterna på månen. En hisnande bedrift som bäddade in världen de lämnat bakom sig i febrig förväntan.

Apolloexpeditionen var varken första eller sista gången som amerikanska intressen försatte dramatiska skeenden i Centralamerika i medieskugga. 384 000 kilometer från Neil Armstrongs första månsteg gjorde ”fotbollskriget” bokslut med 6 000 döda och 50 000 internflyktingar.

Den sista måltiden

Den 1 december 1980 åt de katolska missionsarbetarna Jean Donovan och Dorothy Kazel middag med ambassadören Robert White på USA:s ambassad i San Salvador. De arbetade och levde på landsbygden och samtliga runt bordet – såväl diplomater som missionärer – spådde att USA:s nyvalde president Ronald Reagans planer på stärkta relationer med den salvadoranska militärjuntan skulle medföra svårare tider för El Salvadors jordlösa.

I San Salvador rådde utegångsförbud och Kazel och Donovan stannade över natten. Dagen därpå begav de sig till flygplatsen för att hämta två kollegor – Maryknollsystrarna Maura Clarke och Ita Ford – som hade deltagit vid en konferens i grannlandet Nicaragua.

Planet landade klockan nio på kvällen och missionskvinnorna körde västerut i en vit Toyotaminibuss. Mot kuststaden La Libertad. Vägen från San Salvadors internationella flygplats låg öde. Det var mörkt. De var förföljda. De blev tvingade att stanna.

De ”försvann”

Judith Noone är Maryknollsyster och antropolog och har levt och arbetat i Guatemala sedan 1985. I december 1980 befann hon sig i New York, nyligen hemkommen från insatser med läskunnighets- och bosättningsprogram för migrantarbetare i Bolivia, när de första oroande depescherna anlände från El Salvador.

– Jag minns särskilt känslan av oro och ovisshet, säger Judith Noone till Tidningen Global.

Hon var god vän med Maura Clarke och Ita Ford och visste liksom andra inom missionsvärlden med insyn i El Salvador att ”ett försvinnande” i många fall var liktydigt med en dödsdom.

– Ingen visste något konkret, det rådde mycket förvirring, säger hon.

Varje kväll flockades anställda vid Maryknollsystrarnas huvudkontor i New York framför tv-apparaten i hopp om nyhetsinslag med uppdateringar om de försvunna missionsarbetarna.

– Men efter bara några dagar hamnade alltsammans i medieskugga när John Lennon blev mördad, säger Judith Noone.

Döden vid vägkanten

Kropparna efter kvinnorna halades upp ur grunda gravar nära San Salvadors internationella flygplats den 4 december. En som bevittnade det hela – skuldra mot skuldra med en hord av reportrar, lokalbor och militärer – var USA:s ambassadör Robert White.

Alla fyra hade blivit våldtagna och torterade innan de avrättades med nackskott.

Sett i backspegeln – skriver journalisten Raymond Bonner i Weakness and deceit: America and El Salvador’s dirty war – tycks Robert White ha bestämt sig där och då. Utmed vägkanten i hettan. Omringad av ett gryende inbördeskrig. Han gläntade på dörren och lät omvärlden förstå vad den salvadoranska armén var kapabel till.

Robert White hörde sig för i närliggande byar. Det rådde inga tvivel. Flera vittnen hade hört kvinnornas desperata skrik. Vittnen lika övertygade om militärens inblandning som livrädda för vedergällningar.

Personalbyte i Vita huset

Mordet på fyra amerikaner aktiva inom bistånds- och missionsarbete skakade om Washingtons politiska korridorer. Republikanen Ronald Reagan skulle just avlösa demokraten Jimmy Carter i Vita huset och Centralamerika hade haft en plats i presidentvalets medieljus.

Jeane Kirkpatrick, utrikespolitisk rådgivare och USA:s FN-ambassadör mellan 1981 och 1985, skyndade sig att påpeka att de mördade ”inte bara var nunnor”:

– De var politiska aktivister knutna till FMLN. Svaret är entydigt. Nej, jag tror inte [El Salvadors] regering är ansvarig för dådet, sa Kirkpatrick till Tampa Tribune.

Judith Noone minns Reaganadministrationens politiska akvarell som utmålade de mördade kvinnorna som politiskt aktiva missionärer:

– Visst, de levde med de fattiga. De var mitt i alltsammans, sida vid sida med de fattiga. De var konsekventa, inte bara i sitt ideologiska ställningstagande för de fattiga, säger hon.

Det finns inga bevis för att de skulle ha haft ett organiserat samröre med rebeller. Men den salvadoranska juntan likställde missionärer och sociala rörelser med gerillaverksamhet, tydligast demonstrerat i mars 1980 när ärkebiskop Óscar Romero mördades av en krypskytt. Och liksom ärkebiskop Romero sympatiserade även de amerikanska missionskvinnorna med den fattiga massans förhoppningar om ett drägligare liv.

– De försatte sig själva i fara, helt klart. De tog risker när de transporterade flyktingar genom Chalatenango, säger Judith Noone.

”Ta hand om dem”

Efter morden började Carl Gettinger, juniordiplomat vid den amerikanska ambassaden i San Salvador, gräva i fallet. Via en högt uppsatt militär tog han del om uppgifter som blev pikanta för den salvadoranska juntan – och Vita huset.

Fem män inom nationalgardet hade fått i uppdrag att upprätta vägspärrar nära flygplatsen och sedan klä sig i civila kläder och ”ta hand om kvinnorna”.

Uppgifterna – och namnen – föll inte i god jord i Washington där kongressen villkorade fortsatt amerikanskt bistånd till El Salvador med en progressiv mordutredning.

Trots utpekanden kvarstod frågor: Vilka beställde, beordrade och betalade för morden? Vilka deltog i mörkläggningen?

”Illusion att militären skulle utreda fallet”

När Robert White reste till Washington för att närvara vid Reagans presidentinstallation i januari 1981 träffade ambassadören den nya utrikesministern Alexander Haig.

Haig ville att White skulle skriva en rapport som bekräftade den salvadoranska militärens framsteg i mordutredningen.

”Herr utrikesminister”, sa Robert White till Haig, senare återberättat för journalisten Raymond Bonner. ”Det är omöjligt eftersom det var den salvadoranska militären som mördade de här kvinnorna och tanken på att de skulle utreda saken på något seriöst sätt är helt enkelt en illusion.”

Trots en andra uppmaning vägrade White att medverka i mörkläggningen, entledigades som ambassadör i El Salvador och bannlystes från framtida utrikestjänster. Med White ur vägen installerades Deane Hinton som ny ambassadör och tack vare politiskt tryck från Reaganadministrationen ställdes männen från nationalgardet inför rätta i maj 1984 och dömdes till 30 års fängelse.

Trots militärens bevisade inblandning i tortyr, våldtäkter och mord på amerikanska medborgare utökade USA:s kongress det militära biståndet till El Salvador – dagen efter avslutad rättegång.

Pensionärsliv i Miami

FN:s sanningskommission 1993 konstaterade att en rad salvadoranska regeringspersoner var inblandade i mörkläggningen av flera av de mest ökända illdåden.

Däribland morden på missionskvinnorna och massakern i El Mozote i december 1981.

Flera prominenta salvadoraner – som ex-försvarsministern José Guillermo García och ex-nationalgardschefen Carlos Vides Casanova – visade sig då leva pensionärsliv i Florida.

Först 2004 och i de juridiska spåren efter terrorattentaten den 11 september 2001 utvisades männen från USA mot sitt nekande om medverkan i tortyr, utomrättsliga avrättningar och andra övergrepp.

– General Vides upplever att han har förråtts av den amerikanska regeringen med tanke på allt han gjorde för sitt land och som skedde i enlighet med USA:s vitala intressen, sade Vides Casanovas juridiska ombud Diego Handel i Retro Reports dokumentär från 2014.

En hållning som Robert White till viss del kunde sympatisera med:

– Det ligger något orättvist i att bestraffa marionetterna medan storspelarna går fria, sade han i samma dokumentär.

”Operation mörkläggning”

Nästan på dagen ett år efter morden på missionskvinnorna ägde massakern i El Mozote rum. En händelse som först uppmärksammades tack vare Raymond Bonners rapportering för New York Times och Alma Guillermoprietos dito för Washington Post.

Avslöjanden som bromsade kongressens vilja att godkänna utvidgat bistånd till den centralamerikanska militärjuntan.

Därför begav sig amerikansk ambassadspersonal i San Salvador till Morazandepartementet för att undersöka saken närmare.

– Det primära politiska målet vid den tidpunkten var att få igenom certifieringen, sade Todd Greentree, diplomat vid amerikanska UD och stationerad vid ambassaden i San Salvador, till journalisten Mark Danner i dennes bok The massacre at El Mozote.

Den salvadoranska militären var inte överförtjusta över ambassadpersonalens besök i krigszonen just som Atlacatlbataljonen och andra militärförband var i full sving med ”Operación Rescate” (”Operation Räddning”), en militär insats för att rensa bort gerillasympatisörer från gränsregionen.

Greentree och hans kollegor nådde aldrig El Mozote. Istället byggde de sin rapport på vittnesmål från personer i tillfälliga flyktingläger. Personer som intervjuades samtidigt som militärer stod bredvid och lyssnade. Atmosfären bland lokalbefolkning och soldater påminde om Vietnamkriget.

– Du pratar med soldater som tror att han har deltagit i en heroisk insats – och en latinamerikansk soldat, jag menar, du kan inte få honom att sluta prata om det. Men soldaterna här sade inte ett knyst. Någonting hade hänt, sade Todd Greentree.

Balansgång för salvadoraner och Vita huset

För den salvadoranska lokalbefolkningen – och särskilt i krigszoner som Morazan eller Chalatenango – var tillvaron en balansgång med livet som insats. Det gällde att stå på god fot med både gerilla och militär. För att behålla hus, jord och liv gick det inte att stänga dörren eller förvägra någon en kopp kaffe och en tallrik med kyckling och majs.

För Reaganadministrationen handlade det om att förneka all kännedom om massakern i El Mozote och samtidigt överdriva vänsterrörelsernas långsiktiga faror för att säkra kongressens stöd. Vita husets främsta motargument var att rapporterna om tusen mördade i El Mozote vida översteg byns bofasta invånarantal på cirka tre hundra.

– Lögnerna var framgångsrika, biståndet fortsatte flöda och de salvadoranska rebellerna förvägrades segra, säger journalisten Mark Danner till Tidningen Global.

Republikanen Elliot Abrams ledde den amerikanska senatskommitténs utredning om El Mozote. Han vidhöll att gerillan ”publicerat” uppgifterna för att störa militärjuntans relation med Washington.

Det var mörkläggningarnas tid och det medvetna ljugandet kring El Mozote var följden av ett frö som planterades många år tidigare. Långt fjärran El Salvador. I en annan kontinent. I ett annat krig.

Från My Lai-massakern till ”överrockar”

Den 12 november 1969 avslöjade journalisten Seymour Hersh att amerikanska soldater gjort sig skyldiga till mord på uppemot 500 civila vietnameser i vad som kallas ”My Lai-massakern” (”Son My”-massakern på svenska), ett illdåd som vände världsopinionens under Vietnamkriget.

Rapporteringen från Vietnamkriget hade varit alldeles för naken och närgående. För sann. Försvarsdepartementet Pentagon konstaterade att nyckeln till ”positiv rapportering” låg i begränsandet av reportrars tillträde till slagfälten.

Information om vad som hade hänt skulle förberedas av personal för offentliga angelägenheter, och officerare, så kallade överrockar, skulle följa med reportrar och övervaka deras rörelser och den information de fick, skrev dokumentärfilmaren Andrew Pearson, som bevakade Vietnamkriget 1963, i en debattartikel för New York Times 2018.

Raymond Bonner och Alma Guillermoprieto rapporterade naket, närgånget och – visade det sig – sanningstroget om massakern i El Mozote. Därför kallade Reaganadministrationen och lojala medier, särskilt Wall street Journal, rapporteringen med ”Vietnamkrigsliknande rapporter”. Något som de menade likställde reportrarna och deras ord med ”kommunistsympatier”.

Men trots hundratusentals döda och miljardtals dollar i militärbistånd till diktaturer och paramilitära miliser kom USA:s närvaro i Centralamerika aldrig i närheten av den kritikstorm som ljöd världen över under Vietnamkriget.

”Våra moraliska motsvarigheter”

USA anlände till Vietnam för att enligt egen utsago försäkra demokrati och försvara mänskliga rättigheter mot despoter. I den antikommunistiska paramilitära milisen Contras såg president Reagan ”den moraliska motsvarigheten” till USA:s grundare.

”När den demokratkontrollerade kongressen förstod att CIA placerade explosiva minor i nicaraguanska hamnar tidigt 1984 röstade den för att bannlysa stöd till Contras”, skriver journalisten Johnathan M. Katz i Mother Jones.

”Bolandlagen” förhindrade ekonomiskt och militärt bistånd till Contras i Nicaragua då deras finansiering primärt bottnade i illegal narkotikahandel. Ett faktum som gjorde den kontrarevolutionära nicaraguanska rörelsen till en fiende i USA:s ”krig mot knarket”. Ett politiskt program som årligen kostade amerikanska skattebetalare miljardtals dollar.

Men trots knarkkrig, dubbla måttstockar och juridiska förbud stakade Reagans säkerhetsrådgivare Robert ”Bud” McFarlane ut en hemlig rutt för att sponsra Contras. McFarlanes illegala sidenväg ledde till Iran samtidigt som överstelöjtnant Oliver North reste söderut, till Contras basläger längs den honduranska Moskitkusten, för att personligen försäkra dem om stöd för att störta sandinisterna.

”Iran–Contrasaffären”

Reaganadministrationens gordiska knut fanns i Mellanöstern. Sju amerikaner hölls som gisslan av Hizbollah i Libanon. ”Bud” McFarlane säkrade deras frigivning med vapenförsändelser till diktaturen i Teheran som befann sig i krig med Saddam Husseins Irak.

En affär i strid med såväl amerikansk lag som presidentens löften om att ”aldrig förhandla med terrorister”.

Vapen-mot-gisslan-affären motsvarade 700 miljoner kronor (i dagens penningvärde) och uppdagades 1986 av den libanesiska dagstidningen al-Shiraa, ett scoop vars uppgifter Reagan snabbt dementerade, men som i USA renderade i att landets federala riksåklagare inledde en utredning av härvan. En utredning som visade att mer än hälften av de 700 miljonerna hade nått Contras via illegal väg.

”Den amerikanska politiken dränkte Nicaragua i blod”, skriver journalisten Jonathan M Katz i Mother Jones.

Tidvattnet vänder

George Bush, vicepresident under Reagan och sedermera president mellan 1989 och 1993, benådade samtliga inblandade i Iran–Contrasaffären.

Tidvattnet hade vänt i Centralamerika. I Nicaragua hade USA:s illegala finansiering av Contras gett resultat och sandinistrevolutionen krossats. I El Salvador hade FMLN-gerillan och regeringen rest till Mexiko för fredsförhandlingar.

Judith Noone, Maryknollsyster och vän till två av de amerikanska missionärerna som mördades i december 1980, såg hur verkligheten i El Salvador och sanningen bakom USA:s ljusskygga operationer i Centralamerika långsamt halades fram i ljuset.

– Morden på missionärerna var ett blixtnedslag. Det var hemskt att inse att något sådant liknande kunde inträffa, säger hon till Tidningen Global.

1981 publicerade hon boken The same fate as the poor, en redogörelse om de mördade missionärernas sociala insatser i El Salvador. En skrivprocess som förde henne än närmare missionskvinnorna och fick henne att inse vilka risker de tog i sitt sociala arbete och sin ideologiska hemvist på de fattigas sida.

Liksom hundratusentals andra i El Salvador – och Centralamerika – betraktades de enbart som bondpjäser som offrades när de ansågs stå i vägen för mäktigare spelares framfart över den geopolitiska brädan.

– Känslan är ändå att det alltjämt kvarstår dimridåer kring vad som verkligen hände, säger Judith Noone.

”Mysterium med många lager”

Rufina Amaya överlevde mirakulöst massakern i december 1981 och återvände till El Salvador 1990. I El Mozote hade röken efter brända hus och kroppar sedan länge lagt sig. Hundratals avrättade barn, kvinnor, män och äldre var alltjämt nergrävda i massgravar. Endast vinden reste fritt.

– För henne var det sorgligaste att leva med minnet av sina barns död, att hon hade förlorat dem utan attkunna göra något åt det, sa Rufina Amayas dotter Marta Maritza Amaya i en intervju med Latino Rebels 2018.

Marta Maritza Amaya befann sig inte i El Mozote vid tidpunkten för massakern och fick asyl i USA 2018. En flykt från El Salvador då hotet mot henne – och det levande minnet och arbetet med att berätta om massakern i El Mozote – blev för påtagligt.

– En dag 2017, när jag var gravid och satt på en buss, kom en man och satte sig bredvid mig och hotade mig rakt ut. Han sa att jag var iakttagen, både på jobbet och i mitt hem, sade Marta Maritza Amaya.

Om arbetet med massakermuseet i El Mozote inte upphörde, löd budskapet, skulle hon dö. Fyrtio år efter massakern fortsätter mörkläggningens knektar att fäkta sina värjor.

– El Mozote är ett mysterium som skalas som en lök. Lager efter lager. Och massakern fortsätter trots år av avslöjanden att blotta flera underliggande hemligheter, säger Mark Danner, journalist och författare till The massacre at El Mozote, till Tidningen Global.

Del 1. Massakern i El Mozote: ”USA:s inblandning måste utredas