I tidningarna Arbetet och ETC har det i veckan rapporterats om det potentiella basinkomstprojektet i Östergötland, som även Syre skrivit om tidigare i år. Projektet är initierat av organisationen Samordningsförbundet Centrala Östergötland, och basinkomsten är tänkt att rikta sig till hushåll som i nuläget är bidragstagare. Det är alltså inte en ”riktig” basinkomst i bemärkelsen att den inte garanteras alla invånarna, men däremot i det faktum att inkomsten ska vara kravlös och inte betalas i utbyte mot diverse aktiviteter. 

I artikeln från Arbetet ovan beskrivs att enligt förslaget som utformas just nu kommer basinkomsten ligga på samma nivå som det som i folkmun kallas existensminimum, men som hos socialtjänsten heter riksnorm. Summan 5 000 kronor för en ensamstående nämns, men det framgår inte huruvida det är den faktiska summan som ligger som förslag, eller om det är ett tal som artikelförfattarna hittat själva. 

Riksnormen för en ensamstående utan barn ligger i dagsläget på 4 180 kronor. Den summan ska då täcka livsmedel, kläder, fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning och telefon. Men försörjningsstödet, ofta kallat socialbidrag, täcker även boendekostnader (upp till en gräns), hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa, vilket räknas som skäliga kostnader utöver riksnormen. 

Om enbart den första delen ska täckas av basinkomsten följer man i samma spår som Finland gjorde under sin basinkomstpilot för ett par år sedan, där det bara var en del av försörjningsstödet som blev kravlöst, men ytterligare behövda ekonomiska stöd ändå skulle ansökas om. Om syftet med projektet i Östergötland ska vara att underlätta för människor i ett svårnavigerat bidragssystem torde de snarare sikta på att basinkomsten ska ligga på den nivå som ett helt försörjningsstöd utgör, alltså uppemot 10 000–11 000 kronor för ett singelhushåll om man även ska ta höjd för oförutsedda extra utgifter.

Oavsett vilken variant som kommer framläggas är det helt fantastiskt att det överhuvudtaget görs. Dessutom visar projektet att vi inte behöver invänta att riksdagspolitikerna vågar ta B-ordet i sin mun – det går att starta i det lokala. Det ger nytt hopp, och ännu mer hoppingivande är kanske att de intervjuade i projektet inte ens nämner ekonomi, effektivitet eller rationalitet i sin argumentation, trots att de absolut hade kunnat göra det. Istället pratar de om människor. Om att minska stress och press, att hjälpa och underlätta, att skapa kreativitet och tillit till samhället. Kanske ser vi äntligen början på slutet för arbetslinjen, som enbart räknar människovärde i antal produktiva lönearbetstimmar.