IPCC-rapportens innehåll är egentligen ingen nyhet. Men det är allvarligare än förut, vi kan inte fortsätta så här, skriver Nikita Cavdarovski i sin debattartikel. Vi behöver nytänkande, anser han, som går längre än koldioxidskatt, elbilar och vegetarisk mat.
IPCC:s senaste klimatrapport verkar vara en bedrövlig läsning. Jag måste vara ärlig och medge att jag inte har ägnat tillräckligt med tid för att få grepp om innebörden av det 3 000-sidiga verk som publicerades för några dagar sedan. Budskapet, även om det har blivit ännu allvarligare nu, har förutspåtts sedan länge och är föga förvånande – mänskligheten är avsiktligt på väg att kollidera med sig själv i ett hämningslöst inferno.
Man kan fråga sig vad som är värre än att framleva sin vardag på samma dekadenta sätt som i går, att inte förändra sina levnadsvanor inför det existentiella hot den globala uppvärmningen ställer oss inför?
Vi slänger oss med uttrycket ”hoppet är det sista som överger människan” och det är möjligt att uttrycket stämmer till en viss del. Är det någon som, med sinnets odelade kapacitet, hävdar att katastrofen går att undvika om vi börjar leva i skogen igen? Det hade förmodligen utlöst tragedier bortom våra galnaste fantasier. Att strejka från skolan eller någon annan arbetsplats? Knappast – tvärtom hade en extra dag kanske fört oss närmare en lösning.
Jag har ett nåltunt förtroende för att de socioekonomiska system vi utvecklat och kultiverat i hundratals år kommer att förändras markant nog för att avvärja krisen. Det falska hopp som politiska åtgärder ingjuter i sina medborgare är det som med stor sannolikhet i slutändan kommer att förgöra oss – övertygelsen om att så länge vi är ”överens” och beskattar koldioxid, köper en elbil och slutar äta kött så löser det sig – att skrapa på ytan av ett problem, som egentligen är så otroligt mycket komplexare än vi vågar erkänna för oss själva.
Tiden har förhoppningsvis en avhyvlande effekt på vår förmåga att lösa problem, vi behöver ickedestruktiva, och framför allt drastiska, åtgärder. Det kan innebära att vi redan i förrgår borde ha börjat experimentera med alternativ som kuvar solens envälde på jorden. Vi hade till exempel kunnat utreda om man kan släppa ut vattenånga i atmosfären eller anlägga sköldar mot solen i syfte att minska medeltemperaturen. Det är dags att plöja i science fiction-träsket, för svaret verkar inte vara i våra händer.
