– Vad gör vi nu då? sa Freddy.

Hon satt och lekte med elden i fotogenlampan, förde in pinnar i den så att de brann upp.

– Vi kanske kan börja med att inte bränna ner huset, sa Sebastian.

Freddy fnös och fortsatte.

– Allvarligt. Vi sitter fast här utan käk, eller hur? Det här är det sista, för ni tänkte inte att vi skulle vara så många, eller hur? Och vi har ingen jävla aning …

– Jag kommer att missa mötet, sa Olivia.

– Varför är det så viktigt? frågade Freddy.

– Vad vill du ha för svar på det? Punkterna jag ska föredra? Inledningstalet jag ska hålla om ett avgörande kapitel i sagan om mänsklighetens expansion i rymden?

– Som du tror att alla kommer att hata? Det låter ju enormt viktigt att hålla det talet. Varför hoppar du inte bara av?

– Det har jag väl inte sagt, sa Olivia. Dessutom är det lätt för dig att säga som är ung och inte har något att förlora. Men ja, vad har ni för plan?

De hade ingen plan för en sån här händelse, sa Sebastian. Det fanns inga andra här ute och man behövde inte räkna med obehöriga. Huset kunde stå olåst eftersom i princip ingen kunde röra sig någon längre sträcka utomhus.

Men Canberra var ute för att leta efter vatten. Fortfarande. Nisse kunde inte föreställa sig honom blåsa bort, han var så tung och kompakt. Men ändå. Han gick in i sitt och Freddys rum, öppnade fönsterluckorna och tittade ut. Kalla vindar blåste in i rummet, men han hörde något där ute. Som en hund som skällde. Nej, ett rådjur. Eller Canberra som ropade med hela sin röststyrka.

Freddy kom in och ställde sig bredvid honom.

– Canberra ropar efter Noor, sa hon stilla.

– Tror du hon kan vara där ute?

Det trodde inte Freddy. Om Noor hade tagit drönaren hade hon bara behövt ta stigen bakom huset och sen några meter ner i backen. Den enklaste förklaringen var att hon och Joel hade åkt iväg nånstans. Nisse hoppades att Joel inte var ett slemmo mot tjejer när han blev ensam med dem – det trodde han i och för sig inte. Han hoppades ännu mer att hon skulle komma fram dit hon ville och att det skulle bli bra.

– Ser du? sa Freddy och pekade ut i stormen.

Nisse tittade ut över havet som hävde sig mot klipporna. Bränningar, flera meter höga, med vita bårder av skum som slogs sönder och föll som snö. Det gick inga fartyg på havet, men det var något annat där. Saker som stack upp över ytan och som varken var båtar eller berg.

– En stad! Men ser det ut så här överallt?

– Jag tror det, jag har inte varit vid havet förut.

Hon visste inte vad staden hade hetat. I skolan hade de lärt sig peka ut några av de gamla städerna på kartan, men bara de största. Stockholm, Göteborg, Malmö.

De fick syn på Canberra, som verkade vara på väg upp till huset. Han bar på några fyllda vattensäckar och en kasse, och han var genomblöt. Så hörde de hans steg i trappan och han kom in.

– Ingen källa. Regnvatten, sa han och gick in och ställde vattensäckarna i köket.

I kassen var det blåstång, han hade klättrat så långt ner han vågade och lite till, och där fanns blåstång som han tänkte att de kunde koka och äta. De satte sig o köket igen och hjälptes åt att rensa bort grus och skräp. Canberra var inte helt säker på att den var ätlig, så de skulle koka litegrann först och prova.

Inifrån Joels och Sebastians rum hördes upprörda röster. Olivia försökte tala om för Sebastian att det var hans fel om hon inte hann fram till mötet, och Sebastian försökte nå fram med budskapet att de fick vara glada om de alls tog sig därifrån.

Canberra drog fram en näve blåstång, skar den i bitar och lade den i kokande vatten i en kastrull. Och Nisse frågade om Noor hade sagt något till honom om varför hon gav sig iväg igen.

– Hon skrev ett brev, sa Canberra. ”Älskade Canberra, bli inte orolig. Joel Emmer ska hjälpa mig att komma till doktor Bambu snabbt och säkert. Vi kanske ses. Noor.”

– ”Vi kanske ses”, upprepade Freddy.

Canberra lade locket på kastrullen med blåstången. Han mumlade att hon inte behövde nån doktor Bambu, för om han kunde hjälpa lammungar till världen skulle det gå med en bebis också.

– Jag tror att många tjejer skulle vara oroliga ändå, sa Nisse.

Den kokta tången var ganska seg att tugga, men inte otrevlig. Den smakade milt av hav, och Canberra satte på en större gryta vatten till alltihop. Då kom Olivia och Sebastian in i köket, hastigt och målmedvetet. De sa ingenting utan bara öppnade skåpen och letade där inne, men mer med händerna än med ögonen.

– Vad gör ni? sa Nisse, fast han anade svaret.

Sebastian vände sig mot honom som om det var något särskilt.

– Vi har kommit fram till att vi kommer att behöva använda den anakrona enheten för att synkronisera Olivias ankomst till mötet. Det börjar om en timme, och med start nu har hon inte en chans att komma fram i tid. Så hon måste börja tidigare.

– När ska hon börja för att hinna gå härifrån? Det tar väl veckor, sa Freddy.

– Ja, jag vet inte. Jag skulle vilja ha Ante här egentligen. Det finns mer på den här nya anakrona enheten än på den vi har varit i kontakt med tidigare, och om den kan förflytta människor inte bara i tiden utan också i rummet tänker vi att det skulle vara en bra början.

– Okej, men …? sa Nisse.

– Men den är försvunnen, sa Sebastian. Om någon av er vet något om det vill jag att ni säger till. Och om ni till exempel snavar över något som är osynligt vill jag att ni talar om det för mig. Den anakrona enheten är nämligen insvept i ignorium, en typ av textil som kastar tillbaka ljuset på ett sådant sätt att det i princip är osynligt. I alla fall var den det sist jag såg den.

Nisse nickade. Timebandit 2 låg fortfarande under britsen i hans och Freddys rum, men han tänkte inte säga något utan vidare. Olivia verkade helt inriktad på sina egna planer och intressen. Han kunde alltför väl föreställa sig hur hon for runt i tid och rum och glömde bort honom, Freddy och Canberra totalt. Så att de fick sitta i den här trälådan tills havet kom upp och hämtade den en dag.