Allt mer av medias och även politikernas uppmärksamhet har det senaste året dragits mot Försäkringskassan och dem som får avslag trots att de är för sjuka för att arbeta enligt såväl sig själva, sina läkare och Arbetsförmedlingen.

Det är fantastiskt att det äntligen lyfts upp ordentligt på agendan, mycket tack vare Försäkringskassanupproret, men samtidigt är det underligt att en annan aspekt av säkerhetsnätet gått under radarn, trots vissa försök att lyfta problematiken speciellt i början av pandemin, nämligen de långa handläggningstiderna. 

För ungefär ett år sedan rapporterades det ganska mycket i media om människor som blivit arbetslösa redan i mars–april 2020, och som fortfarande många månader senare inte ens fått besked om huruvida de skulle få någon a-kassa eller inte. De behövde ta lån för att kunna betala sina hyror och ge sina barn mat, och bristen på trygghet tärde på deras mentala hälsa.

Samma problematik går det att läsa om en masse i den ovan nämnda gruppen Försäkringskassanupproret på Facebook, och även på sidan 116omdagen, som lyfter upp enskilda berättelser från utförsäkrade. 

Det är en underlig paradox i säkerhetssystemet, där alla invånare i grund och botten har rätt till något slags överlevnadspeng, men där det först ska utredas i oändlighet vilken myndighet eller institution som ska betala ut sagda pengar; Försäkringskassan, a-kassan, Arbetsförmedlingen eller socialtjänsten. Men medan detta utreds pausas ju inte människors dagliga utgifter.

Man kan inte köpa mat på kredit i närbutiken, hyran ska oavsett betalas den sista varje månad, eventuella mediciner ska införskaffas oavsett hur lång den beräknade handläggningstiden kan tänkas vara. Om man senare blir godkänd för den ersättning man ansökt om så får man oftast retroaktiva utbetalningar för den period som handläggningen pågått, men har man otur får man avslag och måste påbörja processen på nytt hos en ny instans. 

Just det där limboläget är extremt påfrestande, oavsett vem man är. Att inte veta vad man kommer få av ekonomiska medel, eller när man kommer få det, gör att man inte kan planera sitt liv överhuvudtaget. Den mentala horisonten sträcker sig inte längre än till nästa utbetalning, så att säga. Att det är ett psykiskt lidande som vi hade kunnat undvika med extrem lätthet gör det ännu värre. 

För det hade varit oerhört enkelt att införa en grundersättning, eller partiell basinkomst om man så vill, som utbetalas automatiskt till alla som hamnar i de här mellanlägena. Varje vecka som en person går utan ersättning på grund av handläggningstider kan denna limboförsäkring betalas ut, och när beslut äntligen tagits dras de redan utbetalade beloppen av från den retroaktiva ersättningen. Det skulle givetvis inte kunna bli särskilt stora summor, men att veta att man åtminstone får något, och att veta att och när pengar kommer in, även om det är små summor, betyder oerhört mycket.

Det skulle inte ens kosta samhället mer, tvärtom. Människor förtjänar bättre än att bli kognitivt stympade på grund av byråkratin, och samhället mår bättre av hela invånare.