Rädsla kan få folk att totalt vända på de ideal de annars håller närmast hjärtat. Det har jag konstaterat när jag researchat om fascism. Det känns ibland tungt att vara så fascinerad som jag av människans mörka sida. Men det är ju också tvärtom. Lite ljus kan göra underverk. Ibland i form av en människa. Jag behöver inte ens nämna namn. Ibland i form av en idé. Det fantastiska med idéer är ju att de inte går att döda när de väl fötts. När väl den allmänmänskliga känslan för att det är bra att hjälpas åt fått ett namn, solidaritet, går det inte att tänka bort den. Den finns som en princip oavsett du är för eller emot, oavsett om du ens tror på den.

Vårt land har länge anklagats för att vara konformistiskt. För att bara kunna hålla en tanke i huvudet samtidigt. Det konstiga är bara att samtidigt som det verkar så när man läser nyheter, ser på teve, så är det inte så runtom mig.

Jag bor visserligen i det som kan vara Sveriges rödaste kvarter och jag rör mig mest på Södermalm, men de jag slår mig i slang med, och det är rätt många, jag gillar att jiddra, verkar inte rädda, inte hatiska. Tvärtom. Syrendoftande äldre damer. Slitna ölkasseparet jag snackade med nyss. Tonåringar i kläder de inte har närheten av tillräckligt med coolhet för. De är varken rädda eller hatiska. De vill andra väl.

Kanske har jag tur. Kanske väljer jag mina offer väl. Kanske småljuger jag för mig själv. Men inte fan är det nåt fel på folk!

Så varför ser det då ut som om det är det? Bortsett från min urvalsmetod tror jag det första svaret på den frågan är: för att några vill att det ska se ut så. Det ligger starka intressen bakom allt som händer i medierna, ekonomiska inte minst. Det amoraliska ekonomiska system vi lever i är inne i en destruktiv spiral.

Eftersom det inte spelar någon roll vilken känsla du säljer så går det lika bra att dra på det onda som på det goda. Ingen enda nyhet är bara information, i den stund jag börjar skriva har jag gjort en tolkning, ett urval, bestämt en känsla. Och det skapar en kulturell verklighet som inte alltid överensstämmer med min verklighet av syrendoft och slitna systemkassar.

Det andra svaret är att det finns en massa människor som är rädda på riktigt, trots att de inte borde vara det. De lever i parallella verkligheter.

En där jobbarkompisarna heter Mahmoud och Virpi. Den vanliga verkligheten där du slutat tänka på att Lisbeth är svart, bög eller från Skåne. Den där du gärna hånglar med någon på jobbfesten trots att hen har helt fel åsikter och stil och gillar dålig musik.

En annan där det främmande är farligt. En som du inte vet någonting om, men som kittlar de där mörkaste delarna av din själ. Det där du egentligen inte vill veta av. Det fula. Och som våra själar alltid fungerar kommer ilskan. Försvarsmekanismerna kickar in. Hormonerna bryr sig inte om vad som är verkligt. Nervceller har ingen moral. Och när vreden råder är ingen söndagsskola i världen till hjälp längre.

Jag är naiv. Självvalt naiv efter år av beteendevetenskapliga studier och ett arbetsliv i en verklighet som inte många ser. Inga teorier eller ideologier biter på smärta. Tid, kärlek och förståelse är det enda som hjälper. Det som befriade mig från en massa smärta på olika plan var den dubbla insikten om att allt måste komma inifrån samtidigt som det alltid är möjligt att förändras. Verkligheten styr vad du tänker. Dina känslor kommer inifrån. Inte mycket att göra åt. Det enda du kan göra är att försöka se till att det mötet sker på dina villkor. Och det är ditt ansvar. Ditt ansvar på riktigt. Och det ansvaret är moraliskt. Du har inget ansvar eller rätt att hata, men du har ansvar och rätt att älska.

Sverige är inte en individ. Men vi har någon sorts gemensam själ. En gemensam kultur. Det är den vi ser spåren av i sociala och traditionella medier, det är ju där dreven går, det är där vi får veta vad som är farligt just nu. Vad vi förväntas vara rädda för. Och just nu är vår gemensamma själ i kris. Det är något som har gått väldigt fel och insikten om att det är på tok är långt borta för de flesta.

Mänskligt beteende är enkelt och det smittar av sig på vår kultur. Det händer nåt. Säg att det kommer ett lejon. Kroppen reagerar innan hjärnan. Du börjar springa och plötsligt slår känslan till. Det tar inte ens en sekund. Skräcken som ska se till att alla resurser satsas på att komma undan. Sist kommer tankarna. Analysen. När du väl är i säkerhet tänker du igenom det som har hänt, försöker lära dig något, försöker integrera känslorna med tankarna. Av någon anledning har vår kultur fastnat i det andra stadiet, den panikartade flykten från det som gör ont.

När jag slår mig på tummen när jag snickrar brukar jag skälla ut hammaren. Smärtan klingar av när ilskan tar över. Det är mänskligt. Ibland har jag gjort så mot människor. Fört över min egen smärta på dem och jag skäms för varje gång det har hänt. Men när smärtan är där reflekterar jag inte, då vill jag bara bort från smärtan.

Sveriges har smällt sig rejält på tummen. Någonting i samhällsbygget har gått väldigt, väldigt snett. Människor ska inte behöva vara rädda. Gängkriminaliteten kommer att ersättas med nåt annat och innan den har det varit annan rädsla efter annan rädsla. Vi skruvas längre och längre ner i själens svartaste djup och måste lyfta blicken från datorn och se oss omkring.

För så jävla illa är det inte. Det kan bli, om vi sitter och capslockvrålar ut syntetvrede över låtsasnyheter i en fejkvärld hamnar vi där förr eller senare, men det häftiga är ju att kulturen bara består av oss och våra tankar. Om du inte går in med skitiga stövlar i ditt själs hall håller du rent och snyggt där.