Ett ouppklarat kapitel i europeisk historia har aktualiserats efter folkomröstningen om självständighet i den spanska regionen Katalonien. När polisen åkte till Katalonien från olika orter i andra delar av Spanien gick människor ut på gatorna och hejade på polisen med att sjunga ”a por ellos” – en fotbollsramsa som bäst översätts med engelskans ”go get them”. Folk samlades också på ett torg i Madrid och sjöng sånger från Francotiden och gjorde Hitlerhälsningar.
Jag har svårt att tro mina ögon när jag ser filmklippen där människor i alla åldrar glatt hetsar mot katalaner eller när den paramilitära polisstyrkan Guardia civil vårdslöst angriper katalanska väljare.
Reaktionerna på folkomröstningen kan ses som ett symptom på hur den fascism och nationalsocialism som präglade en stor del av 1900-talet i såväl Spanien som resten av Europa inte ledde till någon omfattande samhällelig självrannsakan.
Istället för att försöka förstå hur sådana ideologier blir norm i ett samhälle har fokus legat på att straffa de ytterst ansvariga ledarna och på så sätt vända blad, eller än värre på att gå vidare utan ens detta ansvarsutkrävande – som i Spanien efter Francos död. Konflikter som splittrar familjer, lokalsamhällen och hela nationen begravdes ouppklarade.
Det är i ljuset av detta vi måste se det som händer i bland annat Spanien i dag. Kampen för katalansk självständighet och den indignation som riktas mot centralmakten i Madrid har en historisk grund i det katalanska motståndet mot Francoregimen. Att den spanska högerregeringen har vägrat föra dialog med regionens självständighetsrörelse och nu med stöd av delar av folket försöker motverka den med våld för tankarna till inbördeskriget.
Lägg till det många år av ekonomisk kris och det är inte konstigt att splittringar kommer upp till ytan.
Den bilden kan också kompletteras med den interna kolonialhistoria med ojämlika relationer mellan maktcentra och perifera områden som, precis som i de flesta nationalstater, ligger till grund för bildandet av Spanien som nation.
I detta påminner den katalanska kampen för självständighet om både den skotska och den kurdiska rörelsen med samma mål: Skottland koloniserades tidigt av en engelskspråkig elit och på samma vis har de kurdiska områden som ingår i dagens Turkiet, Irak, Syrien och Iran koloniserats.
Även i dag finns det också likheter mellan hur centralmakterna i dessa länder förhåller sig till kritiska röster, vilket till exempel märks på hur Iraks och Spaniens regeringar mött de just genomförda folkomröstningarna om självständighet.
Nationella ledare pratar om att de kurdiska och katalanska omröstningarna är olagliga och använder detta som ett argument för att hindra omröstningarna och inte bry sig om valresultaten.
Men det är inte katalanernas eller kurdernas fel att dessa omröstningar hålls utan stöd från nationella regeringar – det är centralmakterna som valt att inte ha någon dialog med regionerna och på så vis driver människor till civil olydnad.
I det läget väljer Spaniens högerregering att försöka slå ner denna helt rimliga civila olydnad med våld och väcker på så sätt till liv konflikter som inte bearbetats från inbördeskriget.
Regeringen gör det i enhetens namn men det enda de åstadkommer är mer splittring mellan människor.
