Jag vet inte hur varmt det är Björkhagen i dag. Jag vågar inte kolla. Men över trettio grader är det och många människor lider svårt av värmen. Sån här värme dödar. Inte bara människor. Djur och växter tar stryk. I Kanada räknar man med att en miljard djur kokat ihjäl eller dött av hettans bieffekter bara under den senaste värmeböljan. Det är långt ifrån okej att vara klimatförnekare just nu.

Att förneka att den kris vi står inför, påstå att den inte har med oss människor att göra, eller att vi bara står för en liten del av den, är värdigt en självmordskandidat. Den som står och vinglar framför ett stup gör bäst i att inte relativisera sin situation eller skylla på någon annan eller något annat. I mitt arbete med människor i kris, och under min egen livskris, insåg jag en sak. Det enda vi kan ändra på är det vi faktiskt kan ändra på, men det kräver insikt och vilja. Det positiva är att insikten och viljan är en stor del av arbetet.

När jag jobbar med ungdomar utgår jag från att all förändring måste komma inifrån. Min uppgift är att försöka motivera, försöka ge alternativ som är möjliga och som finner någon sorts genklang hos ungdomen. Det är svinjobbigt att missbruka. Ett heltidsjobb, minst. Det är hemskt att stjäla, misshandla och bedra människor. Bara ett litet fåtal av dem jag har träffat tycker egentligen att det de gör är okej, det är bara det att de hamnar i strukturer som i princip omöjliggör någon form av vettigt liv för dem.

Likadant är det med klimathotet. Visst finns det människor som av ideologiska eller känslomässiga skäl totalt vägrar ta in det som händer nu, men jag tror att de är väldigt få. Vi andra är antingen väldigt medvetna om vad som händer eller har svårt att ta in det som händer för att det är så hemskt.

Lite Peter och vargen kanske det är också. Folk har varnat för det här i decennier och mötts av oförståelse och till och med hån. Inte rätt läge för oss att slå oss för bröstet, men på ett plan är jag faktiskt trött på att peka ut problem som förr eller senare visar sig ställa till det rejält och bara få till svar att jag är hysterisk, auktoritär eller vad det nu kan vara. Vi, i något slags vid bemärkelse, varnade för utförsäljningen av välfärden och innan dess varnade vi för antisemitism och andra sjuka idéer.

Förr eller senare brakar alla system som bygger på hyckleri, lögner och verklighetsfrånvändhet ihop. Krig har brutit ut som dödat miljontals människor. Miljön tar stryk så att ännu fler människor dör. Nu har klimatet brakat ihop. På riktigt. Klimatförnekare framstår alltmer som verklighetsfrånvända galningar. Lögnare.

Det här behövde inte ha skett. Många har varnat hur länge som helst. Forskare har vetat om det sedan åtminstone mitten av förra seklet. Visst har enskilda tokdårar av ideologiska skäl försökt få ihop nån sorts skuggvetenskap för att legitimera att enorma mängder med energi går åt till att göra ett litet fåtal människor snuskigt rika. Varje spänn på en sån hög har krävt energi som vi egentligen inte har råd att slösa bort. Varken vi eller livet på jorden.

Det svassas runt snuskigt rika liberaler som ger bort en liten bråkdel av sin rikedom till folk det är ”synd om”. En del människor är det kanske synd om på nåt sätt, men lite välgörenhet kommer inte att rädda oss. Det spelar ingen roll om du sysslar med lite allmosor, all rikedom är kontraproduktiv, rent av farlig. Och moraliskt förstår jag inte hur en snuskigt rik människa kan se sig själv i spegeln så länge som det finns ett enda svältande barn i världen.

Jag är ingen ängel. Jag har gjort dumma grejer, sårat folk för mitt egos skull, svikit människor. Inte mer än någon annan, visserligen, men det är inte det det handlar om. Om jag går omkring och bara tycker rätt saker händer ingenting. Jag har slutat köpa nya kläder, utom underkläder. Jag har gjort mig av med bilen. Försöker att minska min onödiga konsumtion. Skruvar ihop gamla datordelar för att kunna ha en dator att jobba i. Har inte flugit på mycket länge. Men det räcker inte. Visst, om alla gjorde likadant skulle det vara ganska enkelt att göra nåt åt problemet, men å andra sidan skulle de inte ha uppstått då. Men sanningen är ju att det inte egentligen handlar om mig. Eller om de flesta av oss “vanliga” människor. Det vi gör är en piss i Mississippi jämför med det där lilla fåtalet, men det är trots allt det enda vi kan göra.

Faktum är att vi har hamnat i en situation där miljardärerna tar ifrån alla andra deras framtid. För att vi ska få shoppa skräp billigare. Folk vet att det går åt tusentals liter vatten för ett par jeans, folk vet att våra datorer innehåller ämnen som dödar naturen. Det är dags att sluta såga av den gren vi sitter på och faktiskt göra något. Och det går inte utan att fördela jordens resurser jämlikt. Jag är naiv nog att tro att det inte skulle vara så svårt om vi bara vill. Många ungdomar jag jobbat med lever i dag bra liv, och njuter av det. Det kan finnas ett liv för oss bortom klimatkrisen, men det kräver att vi ställer oss framför spegeln och frågar oss om en död planet är ett vettigt pris för vår livsstil.