Jag bevistade ett (mycket coronasäkert) uteställe för inte så länge sedan, där jag råkade överhöra ett annat sällskaps konversation vid stängningstid. Sällskapet var, utifrån vad jag kunde avgöra, välbeställda, välklädda par i åldrarna 30 till 60 år. Vid utropet om sista beställningen i baren vände sig en av dem till de andra och sa ”nä hörni, ska vi inte gå hem till mig nu och ta kokain?”.
Jag tappade hakan fullständigt.
”Åh ja, vilken bra idé, jag har inte fått nåt coke på hela dagen” svarade en annan, och jag är medveten om att det här för vissa läsare kanske låter som något som platsar i Facebookgruppen ”This didn’t happen so much it unhappened things that did” men det är helt sant.
För andra läsare är det kanske min förvåning och naivitet som är mest uppseendeväckande i det beskrivna scenariot och det beror så klart på, som alltid, vilken kontext man rör sig i.
För mig låg förvåningen dock inte i att folk tar olika sorters droger, klart de gör, utan i den lugna självklarhet med vilken denna konversation utspelade sig i ett offentligt sammanhang. Det fanns inte minsta tillstymmelse av att försöka sänka rösten eller åtminstone kolla sig omkring efter vilka som kunde tänkas höra, och de enda slutsatserna som gick att dra var att det för detta sällskap dels var en alldeles normal konversation, och att de i sin position som välbärgade stod över det faktum att det faktiskt är ett brott att köpa och inneha kokain. Att de allihop var vita gjorde säkert också något för känslan av att vara oantastlig.
När det nu i veckan rapporterades om att fyra män i 20-årsåldern dömts för grovt narkotikabrott för att de sålt kokain i Göteborg verkar det som att en stor del av köparna, 745 stycken som polisen kartlagt, lidit av samma övermod som sällskapet ovan. Medelåldern är 35 år, 17 procent bor i välbärgade områden, 36 procent bor i Göteborg City och 36 procent har barn under 18 år. Bara 3 procent av kokainköparna bor i så kallade utsatta områden. Hela 77 procent är tidigare ostraffade.
Kokainförsäljningen har fungerat ungefär som en slags Foodora-tjänst: man ringer in sin kokainbeställning, och får den levererad till valfri adress, exempelvis till dörren i ens hem där man har efterfest. Och alla beställningar har polisen kunnat följa och dokumentera.
Hade det visat sig att köparna bestod av, well, nästan vilka andra grupper som helst, hade det förmodligen inte dröjt länge innan det från olika håll kom starka politiska utspel om hårdare tag mot dessa uppenbart kriminella knarkköpare. Men eftersom det gäller småbarnsföräldrar och människor boende i eftertraktade områden kommer det inte hända, och om det görs, inte tas på allvar. För när gruppen som visar sig vara kokainköpare tillhör den norm vi alla förväntas vilja vara en del av blir det plötsligt annat ljud i skällan.
– Många köpare går hemma och har ont i magen nu. Men det tycker jag känns bra. Det bästa de kan göra är att sluta använda narkotika. Vill de ha hjälp med det, finns det hjälp att få, säger Johan Ekström, utredare vid spaningssektionen i Storgöteborg, till SVT Nyheter.
Ganska gulligt ändå. Och kanske inte alls fel. Det hade bara varit trevligt om samma retorik användes även kring andra grupper, som inte tillhör medelklassnormen. Och kanske är det faktiskt inte mer än en liten knäpp på kokainnäsan som behövs för att få partyknarkarna som nu är rädda att förlora sina jobb att falla av sina högmodiga hästar och inse att lagar och regler även gäller dem.
Värmebölja! Åh ja, värme.
Värmebölja. Åh nej, miljön …