En människa ansvarar för sina handlingar. Men har hon också ansvar för andras handlingar, om hon kunnat men avstått från att påverka dem?
Per Gahrton lär en gång ha sagt att politiker är en som kan tro på något till 51 procent, och få det att låta som en hundraprocentig självklarhet.
I så fall är detta en dålig politikers krönika. Jag skriver av osäkerhet.
Vänsterpartiet väckte misstroendevotum för att få utredningen om marknadshyror i nya lägenheter kastad i papperskorgen.
Efteråt är vi många som kan konstatera att utfallet blev bästa möjliga. Eller som V själva skriver: inga marknadshyror – ingen högerregering.
Men de skriver så därför att deras handling innebar en risk. För att inte resultatet av misstroendevotumet skulle bli att Sverige fick den mest högervridna regeringen sedan Arvid Lindman behövde S, V, MP, C och en utesluten vänsterpartist hålla ihop till omröstningen. Hade Centerpartiet följt efter L, eller bara en enda centerpartist följt Ulf Kristersson, så hade Ulf varit statsminister i dag. Med Ebba Busch som socialminister, och eventuellt Jimmie Åkesson som justitieminister. Kanske hade de tackat V genom att inte röra hyrorna, kanske inte. Helt klart hade de inte gjort livet lättare för någon som har det tufft.
Men hade det alls varit Vänsterpartiets ansvar? Till någon liten del? Avgör avsikten eller konsekvenserna om en handling är rätt? Om det skriver man uppsatser när man studerar etik, och jag har inte skrivit färdigt.
När jag själv mött frågan i politiken har jag tyckt den varit svår. Och kanske är min erfarenhet från hösten 2015 så omtalad att den som till äventyrs följer vad jag skriver inte vill läsa mer om det. Men jag har som sagt inte skrivit färdigt.
Det var då S ställde MP, och mig, inför ultimatum i flyktingpolitiken: Gå med på hårda åtstramningar mot människor på flykt, eller så genomförs de ändå. Utan MP, möjligen med M och definitivt ännu lite hårdare.
Jag ville våga mer än vad vi gjorde. I hopp om att göra undantagen större, öppna bara några fler dörrar för den som behöver en fristad. Men de vänner som klokt argumenterade mot mig, konstaterade att risken jag tog inte var min – utan de flyendes.
Vi fick ett litet undantag. För barn på flykt som redan kommit till Sverige. Hade vi stått på oss och krävt mer så hade det kanske hjälpt några fler. Eller så hade det inte blivit några undantag alls. För någon. Vi hade tagit risken, men kunnat förlora allt. För alla.
Det var inte regeringssamarbetet som riskades. Just då hade inget varit enklare än att lämna regeringen. Men det skulle inte stoppat åtstramningarna. Och om de då blivit ännu värre, hade det varit mitt ansvar?
Vi satt kvar i regering och steg kunde senare tas för att fler familjer skulle få återförenas, fler unga få börja sina liv, färre vapen skickas till krig. Om vi lämnat så hade det inte hänt, hade det varit mitt ansvar? Inte i första hand, så klart. Men i någon hand? Till någon liten del? Kanske. Jag tror det.
Politik är inget etikseminarium. Det är på riktigt. Vad som sker och inte sker påverkar någon. Du måste handla. Du måste riska. Du måste våga. Och sedan, någonstans, måste någon leva med konsekvenserna. Du också.
