Det är nittiotal i Östersund och Ida Ali Lindqvist är en ung, lovande fotbollsspelare med en ljus framtid, en trygg och varm familj och en massa vänner som hon gillar att festa med. Antagligen lite för mycket. När fel personer ser henne vara både full och kaxig mot poliser på stan blir hon avstängd från fotbollslaget för att hon är “en dålig förebild”. Utan fotbollen är det alkohol och sniffning som tar över, och det ser ut att kunna gå illa.

Skolan drar in socialtjänsten och rätt som det är har Ida en plats på Hasselas behandlingskollektiv. Hon vill inte dit, men familjen hoppas på Hassela. På behandlingskollektivet anpassar hon sig så gott hon kan och försöker göra allting rätt. Men bakom orden om solidaritet och gemenskap finns en verklighet med trakasserier, godtycke och pennalism.

Jag kommer att tänka på en lektion vi hade när jag gick en konsthantverkslinje på en folkhögskola som drevs av nykterhetsrörelsen i början av åttiotalet. Mitt bland stengodsglasyrerna och akvatintetsningarna läste vi också drogkunskap, och vår lärare i ämnet hade varit elev på Hassela. Hon visade en film därifrån, Upprättelsen, och efteråt berättade hon lite.

Hon sa att Hassela hade räddat henne, och det var svårt att ställa kritiska frågor, men ännu svårare att låta bli. Vad Hassela gjorde, sa hon, var att bryta ner missbrukande ungdomars personlighet, ta ifrån dem all självrespekt, de skulle bränna sina kläder, böcker, skivor och affischer om någon hävdade att det var ”drogkultur”. Sedan skulle de byggas upp igen till solidariska samhällsmedborgare. Vi frågade vad hon hade tyckt om det där, men hon sa att det inte var viktigt, hennes gamla jag var ”bara en pundare” och hade ingen talan.

Vad en sådan människosyn hade med solidaritet att göra gick inte att diskutera där och då. Men det här var alltså Hasselapedagogiken, beskriven av sina egna. Javisst, gnistrande skidspår, gemenskap, en stränghet som ibland kunde vara varm och viktig, men också det där vidriga föraktet.

Efter det har jag mött ett par andra tidigare Hasselaelever. En som spelade ”perfekt Hasselaungdom” och sen fortsatte med ett destruktivt missbruk. En som sa att de bara hade lyckats halvvägs med henne: de hade brutit ner hennes personlighet men hon hade ingen ny. Hon kände sig som ingenting, och flera år efteråt skämdes hon – så att hon knappt kunde tala om det – för att hon saknade skivsamlingen som de hade tvingat henne att bränna.

Ida Ali Lindqvist beskriver episoder från tiden på två olika Hasselakollektiv. Vardagsscener, samtal, naturupplevelser. Jargongen – en femma är en femminutersrast i arbetet, en tvåkontakt är när två personer kommer närmare varandra än resten av gruppen, och det anses vara en form av korruption. Korrumperad är också den som bevarar en hemlighet eller tänker något negativt om Hassela. Att dumpucka är att protestera. Oavsett mot vad.

Att följa med till dansbanorna i byarna runtomkring på helgerna är obligatoriskt, och att nobba när man blir uppbjuden anses otacksamt. Även om det är en full gubbe som tafsar. När någon anses ha gjort fel ställs den mot väggen på en samling. Alla förväntas hacka – det låter som berättelser från kulturrevolutionens Kina. Ida sitter där och försöker komma på något elakt att säga, för att inte bli misstänkt för att vara allierad med den anklagade. I slutändan deltar alla i pennalismen.

Ändå fanns det dagar när hon kände att Hassela hade gett henne ”en stig att vandra på och ett mål att sikta mot”. Hon trivdes med rutinerna och när hon åkte hem saknade hon sina vänner.

Efteråt har Ida Ali Lindkvist gått i terapi, utbildat sig till samtalsterapeut, jobbat med missbruksvård och som journalist. Hon har fler perspektiv än den arga före detta elevens. Men titeln, Jag är visst någonting, kommer raka vägen från tiden på Hassela. Det var något hon behövde säga, och det är viktigt.

—————————

Jag är visst någonting

Författare: Ida Ali Lindqvist

Förlag: Natur och kultur