Något har hänt med synen på arbete i vårt samhälle, konstaterar Tora Nord i sin avhandling i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet, Arbete som rättighet eller skyldighet – föreställningar om arbetsmarknadsfrånvaro i välfärdsstaten.
Vi talar om arbetslinjen, men som avhandlingen visar rymmer den flera olika linjer. En betonar rätten till arbete, rätten till en möjlighet att försörja sig. En annan ser arbetet som något vi bör delta i för att utvecklas, frigöras och bli bättre människor. En tredje linje är den som står för kontroll och disciplin – vi ska helt enkelt lyda. De olika linjerna har sitt ursprung i olika tider och ideologier, men alla går att känna igen i dagens samhällsdebatt.
Det som har hänt de senaste decennierna, hävdar Tora Nord, är att kontroll- och disciplinlinjen har blivit den dominerande. Det syns inte minst i vad som händer med den som inte arbetar. Den som inte har något jobb eller den som inte kan jobba på grund av sjukdom eller någon funktionsnedsättning.
Sedan 1990-talet har man slutat höja ersättningsnivåerna när löner och priser har höjts – i en del fall har de sänkts. Det ekonomiska glappet mellan den som arbetar och den som inte gör det har vuxit. Kontrollen av dem som får a-kassa, sjukpenning med mera har ökat, kraven har höjts, skriver Tora Nord. Ja, onekligen. Tidigare var ett läkarintyg ett läkarintyg och Försäkringskassan skötte administrationen. I dag får läkare ägna sin tid åt att svara på kassans absurt detaljerade frågor om varför patienten inte kan arbeta. Hon konstaterar också att det har blivit helt accepterat för myndigheter att gå ut och kollektivt anklaga människor för fusk.
Att hålla sig på mattan och stå till arbetsmarknadens förfogande har blivit individens skyldighet, men inte bara det. Vi har också fått ett individuellt ansvar för att se till att ha rätt utbildning, drill och disciplin. Vi ska vara anställningsbara, låta oss formas som människor för att passa möjliga arbetsköpare. Och det är inte bara så att förändringar i vårt sett att se på arbete återspeglas i samhällsfunktionerna. De påverkar också vårt sätt att se på arbetet och på varandra.
Det är lätt att känna igen det hon beskriver, och klargörande att se det falla in i ett mönster. Radion står på medan jag läser, regeringens vårbudget får kritik. Liberalerna vill ha fler enkla jobb med låga löner. Eller snarare vill de att någon annan ska ha dem, nämligen nyanlända. Centerpartiet instämmer och efterlyser sänkta skatter och enklare regler för småföretag. Tankarna går till Timbroretoriken om att ingen har rätt till andras pengar. Men rätt till andras arbete kan man uppenbarligen ha. Billigt, med låg skatt.
Arbete behövs, mer eller mindre – det ligger i sakens natur. Men den extremt uppskruvade retorik om arbete som är mainstream i dag handlar inte om behovet av arbete. Den handlar om att garantera vissa rätten till andras arbete, och det är något helt annat. Tora Nord ifrågasätter egentligen inte arbetslinjen som sådan, snarare vill hon ha tonvikt på rätten till ett arbete för att kunna försörja sig och välfärdssamhällets ansvar för att i första hand ge oss jobb, i andra hand en annan försörjning.
Men arbetslinjen är i sig onödig och destruktiv. Vi behöver befria oss från alla de lager på lager av uppskruvade idéer om vad vi måste göra för att vara värda att existera. Att basinkomstdebatten har börjat nå ut är ett ljus i tunneln, men till och med i basinkomströrelsen finns en ängslan för att pressen att arbeta kanske inte blir tillräckligt hård om människor kan försörja sig ändå. När sådana tankar dyker upp behöver vi ta ett steg tillbaka och tänka efter. För vi behöver dem inte. Vi behöver sansa synen på arbete och se varandra som medmänniskor, inte som enheter att disciplinera.
Roligt arbete.
Att vara för sent ute.
