Tack, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Tack för att vi vet vad vi får från er i migration och integrationsfrågor.

Det har gått sex år sedan Åsa Romson storgrät bredvid Stefan Löfven på en presskonferens där den nya flyktingpolitiken tog en högersväng. 
Jag har alltid undrat varför Romson, den där dagen då regeringens nya flyktingplan för att minska antalet asylsökande, brast i gråt just när hon nämnde sina utarbetade miljöpartistiska kommunalråd, men aldrig för dem som flytt krig och gjort den dödliga rutten över Medelhavet, men det får bli en parentes i den här krönikan.

Vilka positionsangivelser för vad som är svensk vänster- och högerpolitik har sedan dess blivit svårare att urskilja när Socialdemokraterna under sin högerresa skrämmer väljarna med begreppet högerregering samtidigt som högerpartierna snart är ett enda parti i flera frågor.

I den suddiga politiska skiljelinjen mellan det som är vänster och höger blir det inte heller tydligare på den officiella högerkanten, där de inte skäms för att vara höger.

Samtidigt som det är populärt att göra gemensam sak, ha samsyn och gå i gemensam färdriktning med de agendasättande Sverigedemokraterna är det tydligt att svensk migrationspolitik alltför ofta blir en strid om ord och inte om verklighet. 

När Jimmie Åkesson anser att Sverige behöver ett totalstopp, för all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning tycker Ulf Kristersson i P1 Morgon att det kan uttryckas på andra sätt men att han delar slutsatsen, med små variationer.

I februari tyckte Ulf att det var fel att prata om människor som en belastning, men i juli var det ”väl alldeles uppenbart” att invandringen i Sverige har blivit en belastning både när det gäller kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet.

Nog för att jag beundrar partier som vågar omvärdera sina positioner, men att S och borgerlighetens 180º-pendelsvängar har blivit det nya normala och att det knappt ifrågasätts är som när följa John-lekens sista deltagare knappt hinner att reflektera över vad de gör, allt för att efterlikna John och slippa åka ut.

Målet är utblåst och att hänga kvar i makten blir det nya målet.
Det var inte länge sedan Jimmie var ensam med förklaringsmodellerna om att det var invandrare, invandringen eller migrationen. Främlingen var orsaken till alla samhällsproblem, nu det är en inneanalys som anammats av hans politiska motståndare som gärna kopplar främlingen till allt hemskt i samhället. 

Den ständiga förflyttningen för att förhålla sig till Sverigedemokraternas aktiva stöd eller väljare gör att majoriteten av partierna snart kan slås ihop i den här frågan, jag överdriver så klart men skiljaktigheterna blir svårare att tolka för väljarna. 

Det finns stora risker med att forma hela sin policy efter opinionsundersökningar. I dessa frågor ska Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna få ett erkännande. Jag tror inte att ni tar Hédi Fried i hand om ni inte menar det. Av er vet vi vad vi får, till skillnad från den breda mitten.