Förra veckans debatt handlade om belastning, närmare bestämt vilka människor som är en belastning. Det började med att Ulf Kristersson kallade invandringen en belastning, något som han inte för alltför länge sedan upprördes över när Jimmie Åkesson sa.
Det fick de politiska motståndarna att gå i taket och hävda att det finns massa invandrare som arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig. MP-språkröret Märta Stenevi krävde till exempel att Kristersson skulle be om ursäkt ”till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar.”
Kristersson förtydligade också att det förstås inte var de invandrarna han avsåg. Kvar i belastningens skamvrå placerar alltså den politiska eliten invandrade barn, studerande, sjuka, arbetslösa och pensionärer. Det sägs oftast inte rakt ut, men vi bör förstå att det är på grund av dom som vi har skjutningar, klaner och gängkrig.
Men sanningen är den att alla vi som bor i detta land alla är en belastning. I snitt leder vår livsstil till att vi förbrukar över fyra gånger så mycket som är ekologiskt hållbart. Varje dag övertrasserar vi såväl vårt konto för utsläpp av växthusgaser som förbrukandet av resurser. Bara vår andel av den offentliga sektorn ligger, om det slås ut per invånare, över vårt ekologiska utrymme.
Alla ligger alltså för högt, men ändå är det extremt stor skillnad mellan olika grupper. Hur stor belastning du är beror i huvudsak på ekonomiskt utrymme, och med en inkomst på 200 000 kr i månaden tillhör Kristersson tveklöst landets värstingar. Snittinkomsten för utlandsfödda är lite drygt en tiondel av det, för den utpekade gruppen studerande, sjuka, arbetslösa och pensionärer förstås än lägre. Men grovt och förenklat kan vi räkna med att Kristersson belastning på ekosystemet är tio gånger så stor som den genomsnittliga invandraren. Stenevi, som tjänar 1,7 miljoner kronor per år, är troligen en runt sju gånger så stor belastning.
Tittar vi strikt på befolkningens belastning bör vi faktiskt göra oss av med oss alla. Ett sådant (eko-)fascistiskt synsätt bortser dock helt bort människovärdet. Det som gör att det överhuvudtaget finns någon anledning att försöka skapa ett drägligt samhälle. Utan att vi värderar varje människa för vad just den är hamnar vi till sist i samma tankegångar som rådde i exempelvis Tyskland och Sovjetunionen på 30- och 40-talet.
De flesta av oss, som lever i denna del av världen, kan välja mellan att försöka minska såväl vår egen belastning på jordklotet som samhällets i stort. Vi kan också välja om vi vill bidra till ett samhälle där vi respekterar människovärdet, varandra och olikheter. Om vi vill ha ett samhälle där vi samarbetar för allas bästa. Eller om vi, som Kristersson, piskar upp populistiskt hat och motsättningar mellan grupper med en fascistisk sortering. Väljer du det senare är du inte bara en stor belastning, utan ett direkt hot mot alla oss andra och det goda samhället.
