Det lilla värdshuset i Spitalfields i London är mörkt, skitigt och rökigt, men känns ändå som ett lyft jämfört med kaoset på marknaden utanför där försäljare skriker ut sina varor för att överrösta det ofta öronbedövande mullret från järnskodda hästhovar.

Mary Wollstonecraft sippar försiktigt på sitt heta te och funderar på min fråga: Hur kom det sig att hon blev feminist?

– Min far spelade och söp bort hela sin förmögenhet. När han var full brukade han misshandla min mamma och jag sov ofta hos henne eller utanför hennes dörr för att skydda henne. Jag hade med andra ord det du kallar patriarkatet inpå skinnet.

Hon slår ut med handen.

– Men det är ju bara att se sig omkring. Kvinnor sliter livet ur sig. Jobbar ofta hårdare än män, samtidigt som de sägs vara svagare. Det går inte att blunda för den paradoxen.

Skillnaderna finns kvar

Grundtesen i Till försvar för kvinnans rättigheter är att kvinnor och män är likvärdiga och skulle bli mycket mer jämställda om de fick samma uppfostran och utbildning. I dag anser vi ju att det är så, men jag undrar hur Mary ser på hur det har gått. Jag kan se att hon är nöjd, att hon tycker att hon har fått rätt.

– Klart det har gått framåt. I alla fall i många delar av världen. Jag ser ju att det finns mycket fler politiker och makthavare som är kvinnor och att det finns få formella hinder för kvinnor i din tid. Men det är fortfarande kvinnorna som städar, om jag säger så, och de föreställningar om skillnaderna mellan män och kvinnor som jag kritiserade finns ännu kvar.

Jag tar en klunk av det sura ölet som serveras i keramikkrus – antagligen för att dölja hur grumligt det är.

– Du kan ju se hur unga kvinnor med invandrarbakgrund tar sig fram bättre än sina bröder, fortsätter hon. Studier är ofta en väg ut från de underprivilegierade förorterna och de manliga strukturerna där. Kulturen på min tid är visserligen genomsyrad av rasistiska idéer, men också i din tid är en kvinna med annan etnicitet än majoriteten med arbetarbakgrund förtryckt i lager på lager.

Tro på förnuftet

Det som fascinerar mig mest med Mary är hennes grundmurade tro på förnuftet, på människans förmåga att utvecklas. Ändå suckar jag djupt och säger att både män och kvinnor sliter hårt också i min samtid. Krig rasar och diktatorer slaktar oliktänkande. Hon ler.

– Visst, men se dig omkring. Jag tror att mycket få i den här lokalen förutom du och jag kan läsa. Få av dem kommer att uppleva sin 40-årsdag. Alla i den här staden bär på sorg efter ett förlorat syskon.

En rastlös själ

Den tandlöse värdshusvärden undrar försiktigt om hon vill ha mer te, men hon viftar bort honom utan att verka tänka på den klasskillnad hon ger uttryck för. Jag säger ingenting, utan väntar bara på att hon ska fortsätta.

– Om jag säger så här: få av mina idéer är egentligen möjliga att applicera på majoriteten av befolkningen nu. Det är först i din tid som det finns grogrund för dem, och det gör ert ansvar så mycket större. Ni borde minsann veta bättre. Jag är ledsen, men nu måste jag vidare.

Hon är en rastlös själ. I dag skulle hon säkert vara en framgångsrik debattör och författare, kanske partiledare, tänker jag när hon reser sig upp och sträcker på ryggen. Nu ser jag verkligen att hon är gravid. Med dottern Mary Shelley, mest känd som författaren till boken om Frankensteins monster.

Jag tar henne i hand och tackar för pratstunden. När hon försvinner ut genom dörren kan jag inte undvika att fundera över ödets ironi. Om bara några månader kommer hon själv att dö i barnsäng.