Det är ännu för tidigt att sia, men jag tror i alla fall att många kommer att bli rätt förvånade efter nästa val. Chockade, till och med. Politikerklassen håller demokratin gisslan för att uppnå kortsiktiga vinster och skyller sina misslyckanden på hur vi har röstat. Ynkligt, minst sagt. Det låsta läget i riksdagen är inte väljarnas ”fel”. Demokratin är till för att lösa exakt sådana här lägen. Om det fanns säkra majoriteter för allt skulle vi knappt behöva en riksdag. Det skulle räcka med någon som administrerade våra beslut. (En inte helt oattraktiv tanke i sig. I ett gott samhälle.)
Men det är inte där skon klämmer. Inte där som hotet mot demokratin finns. Det oroar mig enormt att se högerfolk stå och håna de partier som kämpar med och mot sina ideologier och varandra i jobbiga förhandlingar för att Sverige trots allt ska fungera. I synnerhet som de själva gav upp försöken att skapa en majoritet några dagar tidigare.
De säger att de problem som S har haft att få ihop en tillräckligt stark regering skulle vara tecken på svaghet. Visst. S är svagt. Mycket svagt till och med just nu, men det är långt ifrån bara maktambitioner som får S att kämpa så hårt för att skapa en regering. De vill något och framför allt vill de inte se ett blåbrunt Sverige. Tidigare var ställningen 80–20 till demokratin, nu krymper vår skara efter ompositioneringar till höger i politiken.
Människor som brinner för ett gott Sverige tar i så det gör ont i deras partisjälar för att försöka hitta något gemensamt. Jag tycker att det skulle räcka med demokratin som sådan som gemensamt projekt just nu, i synnerhet som det övergripande problemet just nu, pandemin, långt ifrån är över. S och deras kompisar försöker få till det. Jag tror inte för en sekund att de skulle vägra samarbeta med Moderaterna om de intog en någorlunda ödmjuk hållning. Jag tror inte V skulle tjafsa om resultatet inte blev den typ av politisk gisslantagande som C tillåtits syssla med och inte skulle få syssla med i en bredare lösning. Men den ödmjukheten finns inte till höger.
Tvärtom. Nu ser vi Moderaterna vända i sitt budskap om invandring och invandrare. Plötsligt får de för sig att låta som SD. Invandringen har blivit en belastning säger de nu. Och det handlar inte bara om nationalismen. Högern är i fritt fall ideologiskt och moraliskt på många plan.
KD har den enda partiledaren i riksdagen som är dömd för grovt förtal, vet inte om det någonsin funnits nån, och hon verkar ändå sitta tryggt på sin plats, trots att Lars Adaktusson hade vett att kritisera henne och trots partiet höga svansföring när det gäller moralfrågor. Så hon får stå i teve och påstå att hennes politiska motståndare är ute efter oss. “Det är er de är ute efter”, tjatade hon under sitt Almedalstal, till stora delar kopierat från USA:s viceprecident Kamala Harris.
Resultatet blir högerpopulism när den är som mest obehaglig. Och demokratin som överordnad princip ger de inte ett vitten för. Tvärtom. Som dåliga förlorare gör de allt de kan för att inte få till en majoritetsregering. Kan de inte få hela kakan vill de inte vara med och baka den.
De 1930-talsvibbar som vilar över den politiska kulturen oroar mig och den enda vettiga lösningen ur den här krisen vore ju att försöka hitta breda majoriteter. Det vore ju ärligt talat superenkelt. Vi vanliga dödliga gör det hela tiden i vår vardag.
Det är en sak att bedriva tuff oppositionspolitik när man ändå inte kan förändra nåt. Det är en annan att av ideologistiska skäl bara illvägra att försöka hitta en väg. Men jag tror att det som skrämmer är att vi som vill förändra världen till ett bättre ställe inte behöver oroa oss för att kompromissa. Så länge som saker blir lite mer som vi vill är processen igång. För vår ideologiska motpol, som ju främst vill att saker inte ska förändras, blir varje kompromiss ett nederlag.
Om jag står i ena hörnet av ett rum och en reaktionär människa i ett annat är varje steg den tvingas ta åt mitt håll en seger. Min samhällsvision ligger så långt borta att jag ändå hela tiden får dagtinga med mina visioner för att kunna orientera mig i verkligheten här och nu. Jag kan dansa omkring hur mycket som helst så länge som makten finns nån annanstans. Men jag har principer. Jag kan ställa upp på vad majoriteten av befolkningen uppenbarligen är ute efter, men förbehåller mig rätten att säga nej till grejer som strider för mycket mot mina idéer. Sen får andra hantera min vägran utifrån de styrkeförhållanden som finns i politiken. Det finns alltid nån som säger nej, annars är det ju inget problem.
Och det är ungefär så S verkar agera nu, de tar i så de nästan spricker, verkar beredda att sälja ut allt som är dyrt och heligt för dem för att få ta sin rättmätiga plats i ett samarbete om att styra Sverige trots ideologiska låsningar. Det är inget nytt. Socialdemokratin är inte bara sammanvuxen med kapitalismen, den är också sammanvuxen med den svenska demokratin. Det är hela dess existensberättigande. Hela dess idé. Problemet är att de har glömt bort hur man säger nej.
Jag är inte direkt imponerad av socialdemokratin i dag. Däremot är jag djupt tacksam för vad den och folkrörelserna kring den gav till mig och massor av andra ungdomar för några decennier sen. För den progressiva samhällsomvandling de inledde. I den vänster som jag tillhör gnäller vi rätt mycket på dem. Hittar på långa fina ord för att beskriva dem som svikare. Eller bara skriver ”såssar”. Men i grunden gillar vi dem. Vi är de eviga tonåringarna som egentligen tycker om våra föräldrar, men helst inte vill erkänna det.
Den folkrörelsebaserade socialdemokratin glöms lätt bort, men nu när den parlamentariska delen av rörelsen tappat kontakten med sina rötter, annat än på första maj, stiger andra grupper fram. Som Hyresgästföreningen. Extremt tydlig och obeveklig. Med starkt folkligt stöd. De kommer inte att ge upp. Och i min värld är det så vi utvidgar demokratin, genom att släppa idén om att parlamentet är allt.
Politiken är bara en förklaring till att Sverige en gång var ett av de mest egalitära samhällena någonsin och det får vi aldrig glömma. Det blåa systemskiftet på nittiotalet var verkligen ett systemskifte. Det var en medveten och mycket påkostad kampanj från penningstarka grupper i samhället för att leda bort Sverige från det de upplevde som vägen till socialism. Och de hade på ett sätt rätt.
Precis som människorna i Reformisterna och andra radikala socialdemokratiska grupperingar menar är ett av målen för socialdemokratisk ideologi att upprätta en fristad i samhället för verksamheter som inte ska utsättas för marknadskrafternas vinstbegär. Det ägarklassen fortfarande inte verkar begripa är att den där idén var ganska lönsam för dem också. Men inkomstskillnaderna var inte tillräckligt snuskigt stora, vinsterna inte tillräckligt absurda. De ville ha hela kakan som nån annan bakat. Och representeras nu av bland de mest ryggradslösa och okunniga personer jag nånsin sett leda högern. Så lågt har inte socialdemokratin sjunkit, långt ifrån.
Så, nej, socialdemokratin har inte svikit. Inte än. De har gått för långt i sin iver att få Sverige att fungera, har släppt för mycket av det de står för egentligen och glömt hur man säger nej, men de är inte körda. De flesta av dem skulle ställa sig på samma sida om kravallstaketet som jag om det verkligen körde ihop sig och de skulle lätt kunna omorientera sig till en mer konstruktiv position om det fanns förutsättningar. Och de förutsättningarna kan inga andra än de skapa.
Socialdemokratiska partier i andra länder har gått under när de inte fattat sin situation, vi får hoppas att det inte drabbar SAP. Även om det till dels stärker andra partier som fortfarande orkar hålla emot är slutresultatet långt ifrån så säkert att jag vill chansa, trots att jag gärna skulle se ett extraval i höst. Det kan aldrig bli för mycket demokrati. Kanske är det just det vi behöver just nu. Ännu mer demokrati.
