”Men oj vad smart!” utbrast min kompis som just anlänt till vårt hem under sin semesterturné bland vänner och bekanta runt om i landet. Föremålet för hans beundran var den kapprumsliknande möbel jag egenhändigt byggt ihop av tre smala bokhyllor av märket Billy; en för varje barn med anpassade höjder på hyllplanen, egna lådor, underhängande krokar och tydliga namnmärkningar. 

Hela projektet uppkom efter en stadigt ökande frustration över att barnen konsekvent misslyckades med hantera sina ytterkläder på något annat vis än att släppa ner dem rakt ner på hallgolvet exakt där de stod och sedan glömma allt om dem – i alla fall tills nästa dag när de förvirrat undrade var deras skor och jackor kunde tänkas vara. ”Hur kan de vara så duktiga på att hänga sina saker på plats på skolan och förskolan men inte här hemma?” undrade jag uppgivet, och det var då det slog mig – de har kanske inte samma förutsättningar hemma som där.

Efter att ha googlat på kapprumsmöbler och konstaterat att de var exakt hur dyra som helst blev det istället en sväng till Ikea och sedan dess har ordningen i entrén varit oantastlig. Barnen vet nämligen precis hur de förväntas uppföra sig i ett kapprum, både hemma och i skolan. 

Om man vill svänga sig med lite moderna ord kan man kanske säga att det jag gjorde var så kallad nudging, vilket ungefär kan översättas till att ge en knuff i rätt riktning, eller att helt enkelt göra det lätt för andra att göra rätt. Ett annat exempel på nudging är exempelvis när kommuner satsar på att sätta upp speciella skräpbehållare för cigarrettfimpar på offentliga platser, för att underlätta för rökare att inte frestas att i brist på lämplig askkopp släcka sin cigarrett på marken och lämna fimpen där. Morot snarare än piska, så att säga. 

Jag tänker på detta när jag i Dagens samhälle läser att flera städer nu ska ta krafttag mot problemet med elsparkcyklar som ligger och dräller överallt och utgör en fara för exempel människor med olika sorters funktionsnedsättningar. I Malmö, där det i dagsläget finns 2 500 elsparkcyklar, har Twitterprofilen Mackan Andersson länge flaggat för farorna med felparkerade elsparkcyklar för människor som liksom han har en synskada. I juni hände sedan det som inte borde fått ske överhuvudtaget – Mackan föll över en felparkerad elsparkcykel och slet av flera senor i armen. 

Malmö stad har infört en avgift på 5 kronor per dag och cykel, som företagen som äger cyklarna måste betala. Detta skulle, i teorin i alla fall, bidra till att företagen inte pumpar ut hur mycket cyklar som helst, eftersom det medför större kostnader. Just det verkar dock inte gett någon effekt än, men något som har förändrat beteendet hos de som nyttjar cyklarna är att kommunen infört parkeringszoner just för elsparkcyklar.

Det känns lätt att rulla med ögonen och spydigt säga något i stil med ”nähä, vem hade kunnat ana att om det finns platser att parkera på så parkerar folk där”, men om vi ska fortsätta på nudgingspåret istället så är det nog bättre att applådera att det äntligen börjar hända något. 

I väntan på att kommuner och regioner ska göra det lätt att göra rätt kan vi ansluta oss till #rensatrottoarerna.nu och skriva under namninsamlingen med samma namn som ska lämnas till Malmö stad ihop med ett medborgarförslag i samma anda. Alla invånares ska ha tillgång till offentliga utrymmen oavsett om de är använder rullstol, rullator eller vit käpp.