Tänk så fort vi glömmer.

Ett vaccin. Lite sol.

Plötsligt är det som om pandemin aldrig funnits. Visst påminns vi av skyltar i affärerna som påminner om avståndet. Men viljan att faktiskt följa dem har blivit märkbart lägre. Längtan tillbaka till det som var förr knuffar på framåt mot en framtid där vi kan ta en spruta och glömma bort en farlig sjukdom. Resa igen. Shoppa igen. Spendera pengar igen …

I veckan kom en rapport om hur enormt stora förluster turistnäringen världen över har gjort på grund av pandemin. Något som så klart är negativt på många sätt, men faktiskt också positivt. För det pratas fortfarande om Greta och den unga ”Gretagenerationen” som har ångest inför mänsklighetens framtid. Kommer det finnas en jord att bebo för deras barnbarn om klimatkrisen får fortsätta härja fritt? Kanske, kanske inte. Bör vi chansa? Vi pratar om de ungas ångest, röster, modiga kamp. Men lyssnar vi?

Jag vill hävda att vi definitivt inte gör det. Att varje utebliven flygresa till Thailand, Maldiverna eller Kreta som beklagas med förhoppning om att 2022, då reser vi fritt igen, är ett tydligt tecken på att vi stänger våra öron för de ungas allt högre rop på hjälp. Det finns en märklig politisk rädsla för att ta i med hårdhandskarna där det verkligen behövs. Istället för att sätta in tvingande regler och krav mot de stora bolagen satsas det hellre på små initiativ där den enskilda konsumenten ska förmås välja på rätt sätt. Men varför finns ens möjligheten att välja fel till att börja med?

Vi pratar klimat igen och igen, men vi pratar ännu mer om tillväxt. När kronorna rullar in spelar det inte längre så stor roll vad de unga ber om. Då kan vi glömma hur naturen tydligt visar att ett år av pandemi med minimalt av resande gjorde under. Då kan vi låtsas att vi inte förstår att evig tillväxt innebär evig ökad utarmning av den jord vi alla är beroende av.

Men hey, ge det lite tid, så finns det kanske snart ett vaccin mot naturkatastrofer orsakade av vår hejdlösa tillväxt också. Så kan vi fortsätta som ”normalt”.