Per Gudmundsson. Han är journalist och har arbetat för Kristdemokraterna. I samband med att högertidskriften Bulletin lanserades presenterades han som en av dess medarbetare. Snubben är med andra ord höger. Jättekonservativ. Reaktionär, viskar en röst i mitt inre.

Nu har han gnällt om hur den politiska debatten blivit allt sämre och antytt att det skulle ha med invandringen att göra. I en tweet. Som han raderade med hänvisning till att han hade tagit några öl.

Diskussionen om själva sakfrågan går het. Många tycker att hans verklighetsbeskrivning är falsk. Bara för att hans behov av rätt åsikter och rätt sätt att förmedla dem inte stämmer med verkligheten betyder det inte att saker blivit sämre. Om en gravt konservativ människa är besviken på debattklimatet kanske det mest beror på att hen är just gravt konservativ.

Men det jag undrar över är hur han mår egentligen. Jag slutade dricka alkohol för fyra år sen efter att ha druckit mer än min ranson i många år. Kampen var tuff under flera år och jag halkade dit igen gång efter gång. Men inte ens när jag söp mig i det närmaste medvetslös fick jag för mig att tweeta saker som jag inte egentligen tycker.

Jag blev inte direkt fascistoid av några pilsner. Jag fick andra konstiga saker för mig och jag gjorde grejer som jag ångrade, men jag tappade inte helt min moraliska kompass och uttryckte saker jag inte kunde stå för.

Det är inte min sak att rota i andra människor känsloliv. Jag vet väldigt lite om Gudmundson, även om jag har träffat honom några gånger, men jag kan inte låta bli att undra. Hur mår den som gör nåt sånt egentligen?

Om jag efter några öl, om det nu inte var lite fler än några, skulle få för mig att göra saker som jag inte annars skulle göra och till och med använda det som ursäkt är det nåt som inte stämmer. En förklaring är att han skulle ha alkoholproblem. Då är det verkligen inte min sak längre, om det är fallet finns det bara en person som kan göra nåt åt det. Alkohol förvrider personligheten hos många och gör att det blir på tok titt som tätt.

En annan förklaring är att det som kom fram, med eller utan bärs, var sanningen. En massa högermänniskor går omkring och mörkar sin intolerans, sitt förakt för det mångkulturella samhället och för oss som har andra identiteter än de som passar deras agenda. De kämpar hela tiden med att inte läcka vad de egentligen tycker och försöker förgäves linda in sina gammaltestamentliga eller rent av reaktionära idéer i mjukisord för att inte framstå som de okänsliga sällar de är innerst inne.

Jag vet, det finns konservativa som är goda människor. Det finns massor av fina människor till höger. Till och med i KD. Normalt sett tycker jag att det är olämpligt att tala om ondska och godhet när vi snackar politik. På nåt plan förespråkar de flesta ideologier det de tror är ett gott samhälle. De flesta är nog överens om att det finns bättre saker att göra med sitt liv än att förespråka en ideologi man tror kommer att leda till elände.

Personer som besitter en viss form av bildning tror att det är den enda riktiga. Det är grundförutsättningen för att vara konservativ, att du tror att en viss form av kunskap, en viss kultur, är förutsättningen för ett gott och civiliserat samhälle. Typ patriarkatet. Den där fina västerländska etiken på kristen grund ledde visserligen till de värsta krig mänskligheten har sett och till massvält och extrema inkomstskillnader också i relativt välbärgade samhällen, men snubbar som Gudmundson behövde inte bry sig, för de satt i förarsätet.

Och det svider.

Alla måste inte älska pluralism, alla behöver inte hylla mångkulturen. Det går bra att vara gnällhöger utan att visa upp sina allra svartaste sidor. På min kant i politiken behöver vi inte hyckla. Om jag fortfarande skulle dricka öl skulle jag lätta kunna hänga på Bluespuben i Sumpan i veckor utan att få för mig att säga nåt ens åt det smygrasistsika hållet. Eftersom jag inte har några såna idéer.

När jag slutade kröka var det min viktigaste insikt. Det enda sättet att sluta är att inse att allt sker inom mig. Om det som krävs för förändring inte finns i mitt hjärta och min hjärna är det ingen idé. Och det är likadant med åsikter. Allt jag tycker hänger ihop med vem jag är och inga droger i världen har hittills lyckats få mig att plötsligt häva ur mig tokigheter som jag egentligen inte står för. Hur pålitlig är en människa när den kultiverade fernissan sitter så löst?