När man trär en nål på en tråd, och tråden är lite för tjock eller inte spetsig nog, kan det verka som om det går bra. Men tråden delar sig och bara en del kommer igenom. Resten bildar en liten klump som stoppar nålen, och man får börja om från början igen.

Ungefär så var det när den nyligen avsatta regeringen kom till i januari 2019. Det Vänsterpartiet hade sagt om arbetsrätt och hyressättning fanns där hela tiden, och till slut tog det stopp. För bara några veckor sedan. Ulf Kristersson fick försöka, men hans tråd nådde inte ens fram till nålsögat. Och så fick Stefan Löfven börja pilla igenom sin spräckliga tråd igen.

Jodå, det gick väl. Det ser ut som om både C och V tänker acceptera honom som statsminister. Men frågan är fortfarande hur det ska gå att regera. För i sitt Almedalstal från riksdagshuset var Nooshi Dadgostar tydlig med att hennes parti inte kommer att låta sig tas för givet i fortsättningen. De kommer inte att stödja en budget som de inte har fått vara med om att förhandla. Och Annie Lööf tänker inte stödja en budget som är förhandlad med Vänsterpartiet.

Det är outsägligt fånigt av Annie Lööf. Visst, den ekonomiska politik Vänsterpartiet skulle föra om de hade egen majoritet är inget hon vill ha. Men det är inte som om de tänker förverkliga hela partiprogrammet under mandatperioden, lika lite som hennes eget parti i ungefär samma storlek. De vill ju rent av förhandla med Centerpartiet för att få ihop budgeten.

Det är inte säkert att hennes drivkraft här bara är politisk. Hennes egna väljare har inte så mycket emot ett samarbete mellan C, S, MP och V. Så jag antar att hon vill bevisa för sina gamla allianskamrater att hon är borgerlig rakt igenom fast de har hamnat på olika sidor.

Men redan där har det blivit problematiskt att få igenom en hel budget med hull och hår. Och sen kommer Miljöpartiet och säger att de inte godkänner Centerpartiets krav på att försvaga strandskyddet – vilket Miljöpartiet gör väldigt rätt i. Allas rätt till stränderna är ingen småsak, det är en urholkning av vår fria tillgång till naturen.

Så om det inte går att trä en budget på det spretiga regeringsunderlaget, vad gör man då? Det vettigaste ur demokratisynpunkt hade kanske varit att ha extraval på en gång. Men en regering måste inte få igenom en hel budget. Om en majoritet av riksdagen accepterar statsministern kan regeringen få igenom olika delar av budgeten punkt för punkt – och delvis kanske inte alls.

Det skulle kräva mer jobb i utskotten, mer samtal mellan olika parter, och resultatet skulle bli mer oförutsägbart. Det skulle helt enkelt bli mer demokratiskt.