Olivia hade sagt:

”Jag tror att människans expansion i rymden är en dröm som bara kan sluta i katastrof om vi verkligen genomför den. Men det gör vi inte.”

Och sen:

”Jag tror att den anakrona tekniken är det som behövs. Oändliga tillgångar, minimala kostnader. Sötvatten, metaller, odlingsbar jord, förvaringsmöjligheter. Hav fulla med fisk och träd fulla med frukt. Vi skulle faktiskt bli oberoende av jorden som den ser ut i dag.”

Orden spelades upp om och om igen i Freddys huvud. Det sista var vad alla från Himmelska friden sa om den anakrona tekniken. Ja, vem ville inte ha oändliga tillgångar? Och det andra: ”en dröm som bara kan sluta i katastrof” – ja, så varför skulle hon ”rädda” den?

– Nisse, är du vaken? viskade Freddy.

– Mmnnäa, mumlade Nisse. Vad snackade ni om så länge?

– Lite olika. Hon sa nåt så skumt.

– Mmm, hon är skum. Vad sa hon? ”Vem är det som knaprar på mitt hus?”

– Haha, nej. Men hon sa att Xpan-projektet kommer att bli en katastrof även om de lyckas. Och ändå vill hon rädda det – med vår tidsmaskin. Hon sa att hon inte borde ha sagt nåt och jag lovade att hålla tyst, men till dig …

Nisses ögon glimmade till i mörkret.

– Ska du visa henne hur den fungerar? Eller ska vi liksom bara lämna henne nånstans och ta med den tillbaka?

– Jag antar det. Nån tid som hon skulle trivas i. Ändå.

Nisse kom att tänka på värmekameran och vad som kunde finnas i den. Kunde man till exempel se när Marlene kom gående genom skogen och knackade på? Och när hon gick? Men han skulle knappast kunna ta sig in i den. Noor var väl bra på att hacka, tänkte han. När Olivia hade somnat … men det hördes nån sorts signal inifrån hennes rum. En röst som sa samma sak gång på gång.

– Hör du? viskade han.

– Det blåser upp igen, viskade Freddy.

– Inte det. Inifrån hennes rum.

De lyssnade i mörkret, men de hörde inte vad rösten sa. Det lät som en varning. Något som … och sen ett annat ljud. Utifrån. Det var inte bara vinden och grenar som bröts och föll ner på taket. Det var också som om något stort och tyst for fram bland trädkronorna.

– En flygtransport kanske, sa Freddy.

– Finns det såna?

– Somliga säger det. Som vingarna, fast stora.

Det var nästan inte ens ett ljud som hördes när något landade på taket. Mer som en svag tryckvåg. Dörren till Olivias rum öppnades och hon syntes som en mörk skugga mot det milt orangea ljuset inifrån rummet. Hon rörde sig som om hon var nervös – om hon var ett rådjur skulle hon ha en vit fläck där bak, tänkte Freddy.

– In i köket. Fort, sa hon lågt och pressat.

Men det stod redan någon i dörren ut mot korridoren.

– Hej Olivia, tänder du lyset? sa en röst som de kände igen.

Olivia gjorde en rörelse mot väggen och ljuset tändes långsamt. Den som stod där var klädd i briggisuniform och stod nästan parodiskt rak i ryggen, med håret i en lång, tjock fläta. Det var briggisen från infran, Joel Emmer, som stod där och såg på dem, från den ena till den andra, där de låg på golvet i sina sovsäckar och ljusgrå nattskjortor. Nisse höjde handen för att hälsa, men Joel hälsade inte tillbaka, han vände sig mot Olivia.

– Joel, vad gör du här? sa hon.

– Vi ska prata lite allvar, sa Joel. Harmonibrigaderna har haft ögonen på dig och din datja en tid. Jag ser att du har sällskap av ungdomarna från Oasen – och Nisse, journalisten från Kio! Hur går det med reportaget om demokratin i Xpan 7?

Nisse svarade att det gick bra och att det hade fått en massa likes på Youtube – dels var det sant, även om allt var som det var, dels lät det typ seriöst. I alla fall för någon som inte kände till Youtube.

– Vad intressant, sa Joel. Har ni Ante här också?

– Nej, jag vet inte var han är, sa Freddy. Han är inte på Oasen heller, så ni skulle kunna ta bort era vakter därifrån.

Det drog som en vind över Joels ganska bistra min – det kunde vara ironi. Sen vände han sig till Olivia och frågade om de kunde ha ett samtal i enrum. De två och Sebastian, som klev fram ur mörkret i labbrock med en briggisrock över och såg ut som om han bara motvilligt hade ryckts från Visdomens hus.

– Vet ni hur sent det är? Jag har massor att göra i morgon, sa hon.

– Tillsammans med dina kompisar? sa Joel.

Nu var han definitivt ironisk.

– De hade gått vilse i skogen, sa Olivia. Jag lät dem komma in och sova.

– Okej, vi vill ha dem kvar här en stund, det kan hända att vi behöver dem, sa Joel.

– De går ingenstans, sa Olivia.

Joel gick och låste dörren, åtminstone antog Nisse att det var det han gjorde. Sen släckte Olivia och tog med sig båda två in i köket. Det hördes mummel därifrån, och Nisse gled upp ur sovsäcken för att se om det fanns någon laddning kvar i mobilen. Den var bara en svart rektangel som inte var till någon som helst hjälp.

– Ta min, viskade Canberra och skickade den över golvet. Jag har inte använt den.

– Tack ska du ha, men det behövs en annan sort, sa Nisse och skickade den tillbaka.

Canberras mobil hade fysiska knappar och en skärm som bara rymde en kort mening –
ingenting så avancerat som en inspelningsfunktion.

– Canberra, sa Noor sömnigt från sin sovsäck. Du kanske kan hjälpa dem ändå. Vad ska ni göra, Nisse?

– Spela in. Du vet, spara vad de säger.

–  Vi gör så här, sa Canberra. Jag står utanför dörren med min mobil och spelar Snake. Enda spelet man kan spela på den här. Om jag hör vad de säger stannar det i mitt huvud. Jag menar, jag minns. Jag kan ”spela upp” det för er. Eller skriva ner det, men helst inte.

– Om de kommer ut, då?

– Då har jag väntat länge på att komma in på toa. Vid fel dörr, sa Canberra och log.

De kunde höra, allihop, att Olivia ansåg att hon inte behövde vara något moraliskt mönster bara för att hon var högt uppsatt. Hon var väl som alla andra som behövde komma ut och andas skogsluft ibland! Det var många som hade en datja, hade de frågat [ohörbart], förresten?

Sebastian sa något om ”omogen” men annars var det Joel som förde brödernas talan, eller om de nu var kusiner. Okej, Olivia hade fifflat, brorsorna ville ge henne en chans innan … nånting. Sen sänktes mumlet, det var lika intensivt men inte så höga röster. Nisse försökte hålla sig vaken och beredd på vad som nu än skulle hända. Men sömnen for iväg med honom, och till slut lät han den göra det.

När han vaknade låg han på ett iskallt golv som rörde sig uppåt, neråt och åt sidorna, ihopbunden med en annan människa som inte var Freddy, rött burrigt hår och en av Nalles stickade tröjor, det måste vara Canberra. De for hit och dit, en halvmeter åt varje håll innan de dunsade i väggen.

Ett svagt, flackande ljus kom in genom ett fönster, det var månsken som kom och försvann, men himlen började också ljusna. Och högst upp i synfältet fanns en sko. En ganska ful känga i ett material som han inte kunde identifiera och sen en blå byxkant. Sebastian.

– Börjar ni vakna? sa Sebastian.

– Jag är vaken, sa Nisse.

– Jag med, rosslade Canberra och rev bort ett rep som låg för hårt om hans bröstkorg.

– Stopp där! sa Sebastian. Ni är säkrare om ni är fastbundna.

– Säkrare för vad? frågade Nisse.

Sebastian glidflög över trädtopparna, det märktes att han tyckte om det här. Nisse och Canberra kanade mot hans sittplats.

– Vi är på väg till en hemlig plats för förhör av personer som inte tillhör Xpan-projektet. För att vara säkra på att få med er gav jag er varsin dos av ett sömnmedel som snabbt går ur kroppen. När vi är framme på vårt mål kommer ni att få ett nytt litet stick av en substans som gör det lättare för er att göra det som är bäst för er. Ingen kommer att göra er illa, det kan jag lova. Det är därför de här inofficiella förhörsplatserna finns, sa han.

– Varför frågar ni inte bara om det ni vill veta? Kan du knyta upp, förresten?

– Visst kan vi fråga, men vi räknar med att ni känner vissa blockeringar inför att svara. Så om vi hjälper er att komma över dem så går processen snabbare. Knyta upp … nej, inte under flygning, lasten ska ligga still. Håll i er, nu landar vi!