I onsdags sköts en polis ihjäl i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg. Det är givetvis oerhört tragiskt, precis som det är varje gång någon skjuts till döds.

Reaktionerna från politikerna på dådet har varit mer eller mindre samstämmiga och förutsägbara. “Vi får aldrig acceptera våldet” – som att någon har påstått att vi ska acceptera det. Och “Det här är ett angrepp på demokratin” – trots att vi ännu inte vet något om motiven (det kan till och med vara så att det dödande skottet inte var avsett mot polisen utan att polismannen råkade komma i vägen för en annan skjutning).

Ulf Kristersson inledde sin pressträff på torsdagsmorgonen med att säga att det inte finns någon politisk uppgift som är viktigare än att bekämpa gängkriminaliteten. En timme senare var det Stefan Löfvens och Mikael Dambergs tur. “Vi kommer aldrig backa i kampen mot den organiserade brottsligheten”, sa Löfven. “Vi ska aldrig vänja oss vid en utveckling där mord sker på öppen gata”, sa Damberg.

Det är förstås lätt att hålla med om de här sakerna. Få skulle argumentera emot att grovt våld är ett stort problem. Men det intressanta är inte problemet utan hur man vill hantera det. Svaren på hur våld och kriminalitet bäst bekämpas har de senaste åren handlat i stort sett uteslutande om tre saker: hårdare straff, mer övervakning och fler poliser. Sedan 2014 har det skett 60 straffskärpningar relaterade till organiserad brottslighet trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för att hårdare straff minskar brottsligheten. Polisen har fått ökade befogenheter till att bland annat avlyssna datatrafik, kameraövervakningen har ökat och år 2020 hade Sverige fler poliser än någonsin tidigare. Samtidigt låter det då och då från högerhållet som att regeringen har varit passiv och inte gjort någonting.

Ganska sällan hör man någon diskussion om de repressiva åtgärdernas effektivitet, eller vad övervakningen får för inverkan på vår integritet. När det kommer till brottsbekämpning är det som att ändamålet alltid helgar medlen, ingen vill bli anklagad för att vara svag eller att inte ta våldet på tillräckligt stort allvar och därför är det lätt att ryckas med i tävlingen om vem som kan lägga fram förslag på de hårdaste straffen och de tuffaste åtgärderna. Strunt samma om det hjälper.

Ibland kan det dock vara värt att ta ett steg tillbaka och fråga sig om det finns andra sätt. Skulle till exempel ett sätt kunna vara att faktiskt försöka göra något åt de ekonomiska klyftorna som har växt de senaste decennierna och som tros öka ännu mer i pandemins spår? Eller kan vi se till så att de människor som flyr till Sverige känner sig välkomnade här istället för att bemöta dem med hat och misstänksamhet? Och hur vore det om vi såg till att det fanns billiga bostäder för alla så att inte många tvingas till trångboddhet eller hemlöshet?

Alla i Sverige måste kunna känna sig trygga sägs det från såväl vänster- som högerhåll. Det är en fin tanke, men trygghet för någon kan lätt betyda otrygghet för någon annan. När det sitter en övervakningskamera i varje gathörn och när du inte behöver gå många meter för att se en polis så kommer kanske vissa sova gott om nätterna, medan andra kommer känna sig nervösa och stressade. Det behöver inte betyda att de senare har gjort något brottsligt utan bara att personer med invandrarbakgrund löper mycket större risk att bli stoppade och kontrollerade av polisen utan att det finns någon formell misstanke om brott.

Om vi menar allvar med att alla ska kunna känna sig trygga så räcker det inte med repressiva åtgärder. Det behövs ett mycket större fokus på det förebyggande arbetet och en insikt om att trygghet handlar om att ge alla människor samma chanser i livet och inte bara om att se till att brottslingar hamnar bakom galler.