Alla som sysslat med partipolitik vet att det är lättare att vara i opposition. Man kan vara kritisk och gränsa till populistisk utan att behöva ta ansvar för att få lagstiftning och resurser att gå ihop. Istället för att erkänna en skicklig förhandlare kan man fnysa åt en svagt ledare som inte håller exakt vad hen lovat. Men ledarskap handlar nästan alltid om att vara skicklig på att nå överenskommelser och få alla att känna att de tjänat mer än de förlorat. Det blir sällan särskilt bra när ett parti kan göra som de vill. Det vittnar väl inte minst decennierna med socialdemokratiskt styre på både riks- och lokalnivå om. Är man inte van vid att behöva ta hänsyn till andra partier framstår man lätt som bufflig och arrogant.

Ett parti som historiskt varit inriktat på att kompromissa sig till maktpositioner är Miljöpartiet. De ligger ständigt och skvalpar runt riksdagsspärren trots att de fått igenom en oproportionellt stor del av sin politik sett till väljarmandatet. Av det kan man dra slutsatsen att det inte är särskilt lönsamt att sitta i styrande ställning sett till opinionen, om man är ett litet parti.

För Vänsterpartiet är det istället lite tvärtom. De är ett evigt oppositionsparti som inte behöver väga sina uttalanden på silvervåg för att inte störa ingångna koalitioner. Trots att de har mycket litet inflytande och inte kan visa på några imponerande politiska framgångar belönas deras tydlighet med väljarstöd. Här är ju också Sverigedemokraterna mästare på att vara de som kan tycka fritt utan att behöva ta ansvar för något.

Centerpartiet klamrar sig fast vid en imaginär bred mittenposition som de vill förhandla med. Men vilka, annat än möjligen de själva, ingår i den mitten? Övriga borgerliga partier har sagt sig villiga att låta SD få regeringsinflytande och kan knappast räknas till någon mitt. Vänsterpartiet har förklarats som ytterhetsparti av Centern. Miljöpartiet kämpar för att nå över fyra procent. Återstår endast Socialdemokraterna. De ses väl knappast som något mittenparti av några väljare?

Liberalerna har systematiskt bränt alla sina broar till väljarna och verkar nu se som sin partistrategi att få stödröster från moderater och sverigedemokrater genom att ge upp även det sista av sin särart och nu säga sig vilja satsa på integration, kriminalitet och lag och ordning. Förutom att vilja avskaffa Barn- och elevombudet, är det någon som längre vet vad de vill som gör dem unika?

Även om Moderaterna och Kristdemokraterna hållit en nästan passiv hållning under de turbulenta veckorna vet vi väljare vad som väntar med dem och Sverigedemokraterna vid makten. Deras budget 2019 innehöll kollaps av klimat- och biståndsarbetet, sänkta skatter för de med högst inkomst och försämringar i arbetslöshets- och sjukersättningen.

Den majoritet som inte vill ha Sverigedemokraterna i regeringsställning behöver sätta Sverige främst nu och börja samverka på riktigt. Svik inte landet när vi behöver er som mest.