Det ser ut som att många politiker inte ger sig in i frågor som är långsiktiga, eller som inte är mätbara, innan det är dags för nästa val. Katastrofalt, med tanke på att vi behöver politiker som kan tänka på framtiden istället för den kommande valrörelsen.
I skuggan av regeringskrisen och med en kommande valrörelse, där man återigen kommer att förminska och misshandla klimatkrisen genom att placera den på den traditionella vänster-högerskalans konfliktlinjer, undrar jag hur länge svensk politik kommer att agera popcornmaskin. En sådan som oavbrutet står på och smattrar fram oövertänkta och kraftlösa innanför-boxen-idéer som inte utgår från att frågan är en global överlevnads- och välfärdsfråga. Förslag som är ett resultat av den öppna konflikten mellan ekonomisk tillväxt och vår natur. Politikens aningslösa optimister har lyckats övertyga massorna genom flera valrörelser att de här frågorna inte ens är i konflikt med varandra, tvärtom menar de att det är möjligt att styra klimatpolitiken mot en växande ekonomi och ökad materiell standard samtidigt som vi fortsätter kämpa för allt levande. De har verkligen inte förstått någonting.
Jag måste medge att Sveriges långsiktiga klimatstrategi om att uppnå nettonollutsläpp senast 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp, inger hopp men det är bråttom och det syns inte i dagspolitiken.
I dagarna läckte en omfattande FN-rapport som tros vara den mest fullständiga rapporten av hur klimatförändringarna påverkar planeten, ekosystemen och allt som lever.
Om en följer klimatnyheter så är rapportens resultat ännu ett tjatigt eko om att vi radikalt behöver förändra vår livsstil. Helst igår. Rapporten kommer att omsättas i praktiken med Greta-selfies samtidigt som de politiska besluten ger klimatutsläpp. De politikerna har inte heller förstått någonting.
En klimatpolitik som försvarar en livsstil där vi fortsätter att släppa ut kan inte samtidigt bygga på idéer om en radikalt annorlunda värld. De här båda polerna skapar en konflikt som sällan lockar fram välfungerande argument, där lite sanning blandas med mycket osanning för att visa att något viktigt har sagts om den förskräckliga klimatkrisen. Den här sortens politik är inte lösningen, eftersom vi har svårt att föreställa oss katastrofer innan de inträffar så är den därför problemet.
I vad bottnar egentligen tron på att marken, vattnet och luften blir bättre om vi fortsätter på samma bana? Den politiska tron om att det är matematiskt möjligt att backa från de gränser som vi redan har överskridit genom att fortsätta skjuta upp, konsumera, bygga ut och producera? Jag tror den bottnar i oförmågan att skilja på vad som hör till nödvändighetens rike och vad som är den globala elitens bortskämda standard.
Du med rösträtt som valt att inte tillhöra något parti för att istället rösta på det parti som kan intensifiera klimatfrågan och producera radikal klimatpolitik med kraftig verkan ser ut att få välja på det minst dåliga partiet i det kommande valet. Jag är ledsen för det.
