Socialminister Annika Strandhäll skrev på Facebook inför söndagens deltagande i Agenda (15/4) att ”vi måste sluta prata om vad varje enskild aktör ska göra och istället börja prata om vad människan behöver”. Reportaget som intervjun i Agenda behandlade visade att många av Försäkringskassans kontor ger lönebonus till dem som uppfyller sin avslagskvot. Strandhäll upprepade flera gånger (utöver de valårsgivna pikarna om hur mycket sämre det ändå var på Alliansens tid) att det inte är okej att människor slussas mellan myndigheter och trillar mellan stolarna. “Oacceptabelt” menade hon. Blir man nekad sjukersättning från Försäkringskassan blir man skickad till Arbetsförmedlingen och om de anser att man inte är arbetsför är det enbart försörjningsstöd som återstår. ”Komplext och problematiskt” tyckte Strandhäll. Vi måste få ner sjuktalen, sa hon, men inte ett ord om varför människor blir sjuka – och förblir sjuka. ”Det är en rättighet att få känna sig trygg” sa Strandhäll men fördjupade inte ytterligare och kom inte med en enda konkret lösning på problemet mer än några löst fladdrande ”åtgärder”. Hon kom heller aldrig in på vad det är människan egentligen behöver. Vilket är synd, för sanningen ligger ju rakt framför ögonen på henne: människor behöver ekonomisk trygghet.

Medan sanning för all del kan vara subjektiv, är fakta det inte. Och fakta är att människor mår bättre av ekonomisk trygghet. Studier på arbetare som får pengar en gång om året, när de säljer sin skörd, visar att deras kognitiva förmågor minskar under året i takt med att pengarna sinar, på grund av ökad ekonomisk stress. Andra studier visar att rika människor lever längre och är mycket friskare än fattiga. När effekterna av basinkomstprojektet Mincome i Dauphin analyserades framkom att antalet besök i sjukvården hade sjunkit med 8 procent i regionen under den perioden, och då var det ändå bara de allra fattigaste som hade fått basinkomsten. När ett svenskt forskningsprojekt gav 100 personer som var sjukskrivna för psykisk ohälsa 500 kronor mer i månaden, utan några förbehåll kring hur de skulle användas, minskade den gruppens ohälsa kraftigt och deras närvaro i slutenvården sjönk med 30 procent.

Att drabbas av långvarig sjukdom i Sverige i dag innebär att hamna i ett byråkratiskt system som för det första kräver extremt mycket av dig som sjuk, vilket kan försämra sjukdomstillståndet, och för det andra på intet sätt garanterar dig ett värdigt uppehälle utan tvärtom kan motsäga erfarna läkares bedömning och skicka dig till en arbetsmarknad som inte vill ha dig.

Detta system är dyrt. Mycket dyrt. Så många människors tid, både obetalda privatpersoners vars hälsa påverkas varje minut, och betalda handläggare vars tid kunde gått till något vettigare än att agera domare över människors liv, till exempel till rehabilitering och stöd. Att istället ge människor grundläggande ekonomiskt trygghet utan förbehåll kan mycket väl visa sig vara en oerhört god affär, för människors hälsa såväl som för samhällsekonomin.