När Pär Holmgren, klimatexpert och naturskadespecialist, besökte Göteborg och Världskulturmuseet kom han med ord och inga visor om klimatfrågans allvar.
– Jag kan inte linda in budskapet bara för att inte någon i publiken ska må dåligt, säger han.
– Det är alldeles för ofta som man framhåller Sverige som ett föregångsland, men Sverige är numera ett av världens absolut sämsta länder.
Klimatexperten Pär Holmgren är för de flesta känd som meteorolog i SVT, en karriär som han lade på hyllan 2009 för att helhjärtat kunna ägna sig åt klimatfrågan. Idag arbetar han som naturskadespecialist på ett försäkringsbolag och är en flitigt anlitad föreläsare runt om i landet. I onsdags hade turen kommit till Göteborg, och det var en föreläsare som inte skrädde orden när han klev upp på Världskulturmuseets scen.
– När jag föreläste för tio år sedan brukade jag säga: “Om alla levde som vi i Sverige skulle vi behöva ha tre jordklot, men om alla levde som i USA skulle vi behöva fyra.” Men idag är vi ikapp och på väg att dra förbi USA, sade Holmgren och fortsatte:
– Det finns medvetenhet och kunskap i Sverige, vi gör enkla saker som att sortera sopor och vi är duktiga på politiska överenskommelser, som det blocköverskridande klimatpolitiska ramverket. Men vår överbelastning på systemen är ett gigantiskt problem: vi flyger mycket, semestrar mycket, konsumerar mycket.
100 ton koldioxid per person
Holmgren visade också en koldioxidbudget, ett diagram över hur stort – eller snarare litet – utrymme vi har kvar att röra oss på. Om vi med 66 procents sannolikhet ska kunna klara tvågradersmålet och samtidigt fördela utsläppsutrymmet rättvist på hela jordens befolkning, har varje nu levande människa 100 ton koldioxid kvar att släppa ut under sin livstid.
– Det räcker visserligen för att åka till Thailand tjugo gånger om man vill prioritera det, men då kan man inte släppa ut något mer alls sedan – man kan inte ens äta mat, inte ha någonstans att bo och inte äga någon bil eller något annat som leder till utsläpp av växthusgaser.
Viktigt att säga som det är
Syre Göteborg dröjde sig kvar en stund efteråt för föreläsningens slut för att fråga Pär Holmgren om hans rättframma föreläsarstil.
Är det här en medveten dramaturgisk taktik från din sida, eller säger du bara som det är, varken mer eller mindre?
– Jag upplever att jag säger precis som det är. Jag tycker att många andra debattörer är alltför teknikoptimistiska och att väldigt få vill betona problemet med den eviga tillväxten. Man tror att både tillväxt och teknikutveckling ska kunna lösa alltihopa, och hade vi satt igång med det här arbetet på 90-talet hade det säkert räckt. Men nu, med det enormt lilla rörelseutrymme som vi har kvar, måste det till väldigt stora beteendeförändringar och antagligen också någon form av paradigmskifte i hur vi ser på det ekonomiska systemet.
Kan inte låtsas
Vissa menar att allt för negativa budskap bara ger folk klimatångest och har en paralyserande effekt. Hur ser du på det?
– Jag är ju naturvetare, så jag tycker att det viktiga är att säga som det är. För mig är det väldigt främmande att försöka linda in det här och låtsas som att problemet inte skulle vara så stort, bara för inte någon i publiken ska må dåligt. Det är ju vuxna människor jag pratar inför. Om jag är på en skola däremot, då lindar jag in budskapet. Då kan jag prata jättemycket om hur spännande och roligt det är med elbilar, solceller och vegetarisk mat, utan att ta med alla de här tuffare budskapen.
– Just koldioxidbudgeten är ju så konkret: folk måste förstå att om vi ska fördela det här rättvist har vi hundra ton koldioxid var, och då kan vi inte flyga mer än i absoluta undantagsfall, punkt. Är det någon som ändå vill flyga, då ska de vara medvetna om att de faktiskt försämrar förutsättningarna för en mängd andra människor både nu och i framtiden.
Ansvar istället för skam
Hur ser du på flygskam-debatten?
– Jag tycker att den är bra, men jag tycker att skam och skuld är lite felaktiga begrepp. För mig handlar det om att ta ansvar. En vuxen människa som har kunskap och insikt ska också ta fullt ansvar, tycker jag. Allt annat är motsatsen: väldigt oansvarigt.
– Men jag tycker också att den enskilda individen har fått ta alldeles för stort ansvar hittills i klimatdebatten. Det är du som individ som ska äta mindre kött, flyga mindre och spara energi hemma, fast det i grund och botten är ett systemfel som den enskilde individen har väldigt svårt att göra något åt – förutom att vi så klart just nu under ett valår kan bidra till att de politiker som på riktigt vill bidra till en omställning av samhället får en möjlighet till det.
