Vi är ganska många som anser att fotboll kan vara vackert. Oavsett om det är publik på matcherna eller inte. För oss är det inte upplevelsen i sig, utan spelet i sig som är det njutningsfulla. Det gröna fältets schack, som det kallas. Publik och ljudkuliss är ytterligare en krydda, men inte mer än så.

Men jag tycker det finns en hake. En gräns. Ett stup rent av. Som när ett lag leds av någon som jag finner fullständigt odräglig. Därför struntade jag i Sveriges matcher, med några få undantag, under åren Erik Hamrén var tränare. Jag stod inte ut, kände bara totalt ointresse. Rent av olust.

En tränare sätter sin prägel inte bara på spelet utan på hela känslan.
Avståndstagandet från Hamrén berodde inte på att han varit yrkesmilitär – eller för att han spelar golf… utan på det infantila marknadschauvinistiska uppträdandet där floskler och stiliga kostymer lade en unken doft över landslaget. En sorts marknadsnisse som lika gärna kunde sålt geléhallon, aktiefonder eller fossilbilar till högstbjudande. Så var min bild av honom. Han ersatte Lars Lagerbäck och blev ersatt av Janne Andersson. Två ledare med goda värderingar utan behov av utstyrsel i vare sig stil eller pladderspråk.

När jag översätter det här till politiska partier så fattar jag ju att det låter överdrivet, rent av lite korkat. För visst kan en väl gilla ett parti trots att en ogillar dess frontfigur, oavsett om dessa går under begrepp som partiledare eller språkrör. Eller?

Det är ingen hemlighet att jag ogillar Per Bolunds stil, språk och sätt att uppträda. Det bryter för mycket mot det gröna parti jag var del av så länge. Lite som Erik Hamrén bröt mot den stil, språk och sätt att uppträda som varit vanligt hos svenska landslagstränare.

Det här med att bedöma en verksamhet – och det intresse en har för verksamheten – utifrån hur dess ledare framstår är förstås bristfälligt rent intellektuellt. Jag inser det. Men kommer inte ur det.

Men det är väl som den alltid förnuftige Kim Källström påpekat angående Hamrén: ”Man får ju olika relationer med olika tränare. Men vissa saker blir ganska svåra att reparera.”

Hur som helst, jag gillar det gröna fältets schack. Oavsett om det handlar om fotboll eller politik.

För övrigt vill jag påpeka att Sverige spelade taktiskt fulländat mot Spanien, vad än kritikerna hojtar om. Men inte vackert. Det var strategiskt rätt att byta ut den lysande Alexander Isak för att snarare säkra en pinne genom mer försvar än att satsa på att vinna tre pinnar med risk att förlora en. Resultatet efter matchen mot Slovakien visar hur rätt det var. En plats i åttondelsfinal säkrad. Med en bra tränare och Alexander Isak som har lättare att säga ”vi” än att säga ”jag”. Sådant är sympatisk. Oavsett om det gäller fotboll eller partipolitik. Ebba Busch och Jimmie Åkesson talar ofta i jagform.

Jag tippar att Sverige tar sig till kvartsfinal. Hur det går i riksdagsvalet är mer osäkert.