Under måndagen föll regeringen i en historisk misstroendeomröstning. Samtidigt samlades ett fyrtiotal eritreaner för att under strålande sol gemensamt tåga från Sergels torg till Mynttorget, bara ett stenkast från riksdagen. Också under tisdagen protesterar familjer från Eritrea i en demonstration som väntas samla minst ett hundratal individer.

De allra flesta har fått uppehållstillstånd och flyktingstatus – men kan inte ta hit sina familjer på grund av de krav på försörjning och bostad som gällt sedan 2016. I och med den nya lagen, som det kommer definitivt besked om i eftermiddag, kommer dessa krav bli en del av permanent lagstiftning.

På Mynttorget är stämningen god men oron stor. Både för deras egen skull – många har inte träffat sina familjer och barn på sex, åtta eller tolv år – men också för alla de som kommer att drabbas kommande år.

Mbrak Okbldet

32-åriga Mbrak Okbldet är en av de drabbade. Hon lämnade Sudan efter att ha varit där i sex år utan sina två barn, två flickor som idag är 13 och 16 år gamla. Barnen lämnade hon med en grannfamilj till dem i Etiopien, dit de tidigare flytt för att undkomma konflikten i Eritrea.

– Jag kom till Sverige 2015. Så nu har jag varit i Sverige i nästan sex år, och i Sudan i sex år innan dess. Mina barn känner inte mig. De var två och fyra år gamla när jag lämnade dem.

Mbrak Okbldet hade aldrig föreställt sig att hon skulle vara separerad från sina barn under en så lång tid. Hon var ensamstående med dem redan innan hon lämnade Etiopien och ville försöka skapa en bättre framtid för dem och för henne. Men istället rinner nu tiden iväg – om två år är hennes äldsta dotter så pass gammal att hon inte längre kan komma till Sverige via anhöriginvandring. När hon är 18 räknas hon som myndig i lagens namn. Samtidigt blir situationen i Etiopien allt svårare – hennes barn har flera gånger saknat vatten eller druckit vatten som är så dåligt att de behövt sjukhusvård.

– Jag har jobbat sedan jag kom hit, olika slags jobb, på restauranger och så. Men nu har jag inget jobb. Anställningarna jag får är tidsbegränsade och Migrationsverket säger att det inte räcker. De säger att jag måste ha mer pengar och en större bostad för att få ta hit mina barn, säger Mbrak Okbldet och tittar ner i marken.

– Det är svårt. Vi pratar i telefon och de frågar mig när de ska få komma hit, när vi ska träffas. Jag menar, jag vet inte vad jag ska säga, jag saknar ord. Jag jobbar ihop pengar och lånar pengar för att skicka till dem och familjen där de bor. Det är svårt för mig att leva – jag kan inte gå och dricka en kaffe. Om mina barn ringer och jag börjar tänka på dem – det går inte.

Ghebre Habtay

En av de som tagit initiativ till protesten är Ghebre Habtay. Han är fyrbarnsfar och har ett arbete, men pengarna räcker inte till. Först krävs det att han har 8 287 kronor kvar efter att hyran är betald för att få ta hit sin fru, därefter är det mellan 2 662 och 3 064 kronor till per barn. Så mycket pengar tjänar han inte och vet inte heller hur han ska göra för att tjäna. Ghebre Habtay kom 2014 och fick status som flykting. Men i och med att asylprocessen drog ut på tiden och kommunikationen om vilka regler som gällde för anhöriginvandring var bristfällig på hans modersmål tigrinja missade han att ansöka om återförening innan tidsfristen gick ut och krav infördes.

– Vi demonstrerar för att våra familjer inte får komma till Sverige. Vi klarar inte försörjningskraven, många har flera barn och då blir det mycket pengar, säger han.

Vad tänker du om att den här lagen antagligen kommer bli permanent nu, i och med att riksdagen röstar?

– Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hoppas på att vi ska få hjälp. Jag har många kompisar som inte har träffat sin familj på mer än sju år. Mina barn är 7, 10, 14 och 15 år gamla och bor med min fru i Sudan. Om tre år kommer mitt äldsta barn att fylla 18 år, det gör mig stressad och orolig.  Och min yngsta dotter känner inte mig, säger Ghebre Habtay, och fortsätter berätta:

– Innan corona reste jag till Sudan för att träffa min familj för första gången på många år. Jag hade en stor resväska med mig. Min yngsta dotter kröp in i väskan och jag frågade ”vad gör du?” och hon sa att hon ville följa med. Men det går inte. Jag lämnade dem där och reste tillbaka till Sverige ensam. Hon blev arg på mig – hon vet inte att det finns försörjningskrav i Sverige.

Hagos Fesha

Hagos Fesha kom till Sverige 2015 och var då 17 år gammal. Idag är hon 23 år och studerar med ambitionen om att kunna utbilda sig till undersköterska, ett yrke som hon vet att det är goda möjligheter att hitta jobb och försörjning inom. Hon reste ensam, utan sin familj, till Sverige. Hagos Fesha kommer ihåg hur varmt det var i Saharaöknen innan de nådde Libyen och viftar med händerna för ansiktet. Mycket varmare än vad det är här idag, på Mynttorget.

– Inget vatten, ingen mat. Oj, oj. Några dog i öknen, och andra kräktes. Det var så varmt och hemskt. Och Libyen – det är inte ett bra ställe. Jag var där i en månad, säger Hagos Fesha.

Efter att hon anlände till Sverige, fortfarande omyndig, ansökte hon om familjeåterförening med sin pappa som befann sig i Israel för att arbeta. Resten av familjen var då fortfarande kvar i Eritrea, och att ansöka därifrån är ofta svårt. Eritrea är också kända för att inte lämna ut så kallade hemlandspass för sina medborgare – vilket gör att Sverige ibland hävdar att familjemedlemmarna saknat dokument och inte kunnat identifierats.

Hennes pappa kom däremot med flyg från Israel till Sverige. Vid det laget hade familjen tagit sig till Etiopien och de gjorde där de intervjuer som krävs för familjeåterförening. Men sen tog det stopp. Idag pratar Hagos Fesha med sin familj så ofta hon kan, beroende på hur bra mottagningen är. Men hon har inte träffat dem, förutom sin pappa, på mer än sex år.

– Pappa har jobb som målare, men han behöver mer inkomst för att familjen ska få komma. Han har inte heller tillräckligt stor lägenhet – vi har två rum, Migrationsverket säger att vi behöver tre rum. Jag saknar min familj! Min pappa är i stor stress nu och vet inte hur han ska göra.

Negasi Welbay

Negasi Welbay kom till Sverige 2015,. Ännu har han inte kunnat återförenas med sin familj. Också han pekar, liksom Ghebre Mabtay, på att det var svårt att tillgodogöra sig Migrationsverkets information när han anlände. I och med den nya lagen 2016 infördes krav på försörjning om man inte ansökte om familjeåterförening inom tre månader, något han först inte uppfattade.

– Jag har fyra barn och min fru. Vi är sex personer. Så stor bostad och så mycket pengar har jag inte. Vi är 500 personer från Eritrea som känner varandra och är med i det här nätverket. Vi bor över hela Sverige och alla är i samma situation, alla är separerade från sina familjer. Det är en stress. Många har barn på andra platser, utspridda i olika länder i Afrika.

Negasi Welbays familj är idag i Etiopien, där det sedan i slutet på 2020 har blivit en allt svårare situation i och med att en etnisk konflikt blossat upp i provinsen Tigray. Etiopisk militär inledde en offensiv – men våldet är överdrivet och illa motiverat, hjälpsändningar med mat blockeras också.

– Min familj bor i Addis Abeba. Vi pratar tigrinska, samma språk som i Tigray. Kanske kommer någon att tro att de är därifrån, det kan vara farligt, säger  Negasi Welbay, och syftar på hur befolkningen i Tigray i Etiopien förföljs allt mer, och flera rapporter om sexuellt våld i konflikten har också förekommit.

Negasi Welbay arbetar bland annat i en resturang i Stockholm, han har två jobb, men bostaden ligger en bit utanför Linköping. När han arbetar sover han hos vänner i Stockholm. Något Migrationsverket har anmärkt på när han ansökt om återförening.

– Men en handläggare säger att bostaden måste ligga på samma plats som arbetet. Det står det inte i lagen, säger han, och menar att det är osäkert när och hur han kommer få träffa sin familj igen.

Besked om den nya lagen väntas i eftermiddag. Amnesty i Sverige har under juni månad haft en namninsamling i gång mot den nya lagen, som de vill ska stoppas. Civil Rights Defenders och Röda Korset är två andra humanitära organisationer som också är starkt emot nya lagen – delvis just för att den kommer permanenta utanförskap och en livssituation där familjer tvingas leva åtskiljda.