I den nya rapporten Those who were sent back – Return and reintegration of rejected asylum seekers to Afghanistan and Iraq från Delmi, Delegationen för migrationsstudier, har rapportförfattarna förlitat sig på ”unikt material” som samlats in på plats i Afghanistan och Irak. Arbetet med de 100 semi-strukturerade intervjuerna lades ut på entreprenad, eftersom det är svårt för svensk personal att bege sig till dessa länder.

Men det är trots det två av de länder som Sverige utvisar många asylsökande till efter att de fått avslag på sina ansökningar. Det är också därför det är dessa två länder man har undersökt.

Rapporten presenterades på det webbsända seminariet Hur gick det för dem som inte fick stanna?. Henrik Malm Lindberg, som tillsammans med Constanza Vera-Larrucea, har skrivit rapporten menar att deras uppdrag har varit att skaffa ny kunskap om hela migrationscykeln. Från det att någon ger sig av, får avslag, och faktiskt återvänder. De skiljer på två olika typer av återvändande: det som sker självmant och det som sker med tvång.

Delmi gjorde i fjol en rapport utifrån myndigheternas perspektiv på återvändnande – men denna gång var fokus på de individer som berörs.

– Då lovade vi att vi i nästa rapport skulle titta på återvändarnas perspektiv, och det är precis det vi har gjort nu. I den första rapporten kunde vi åskådliggöra flera betydande problem med implementeringen av återvändandeprocessen. Då ville vi i den här rapporten göra en studie utifrån återvändarna egen perspektiv. Vi vill titta på erfarenheter från hela migrationscykeln, från det att någon bestämmer sig för att migrera, i vissa fall till Europa och ibland till Sverige – ibland visste man redan innan att man skulle till just Sverige, säger Henrik Malm Lindberg.

Utgångsläge en viktig faktor

Vad de i rapporten har kunnat se så spelar både personens utgångsläge roll för om återintegrationen ska lyckas eller inte – det vill säga, hur välintegrerad i landet var personen innan den gav sig av, vilken utbildningsnivå hade den och vad för socialt nätverk har personen i landet. Afghanistan och Irak hör också till de länder som det är svårast för någon att återvända till, konstaterar rapportförfattarna.

– De återvänder till två av de länder som det är svårast att återvända till. Bland unga i Afghanistan finns en känsla av att tiden i Sverige varit bortkastad. Många har goda minnen och kontaktar kvar i Sverige. De flesta har bilder om att migrera igen, säger Henrik Malm Lindberg.

Det spelar också stor roll hur länge personen varit borta från sitt hemland och hur lång tid personen befunnit sig i en asylprocess utomlands. I och med de långa handläggningstiderna som följde på den stora flyktingvågen 2015 har många människor spenderat över tre-fyra år i Sverige, innan avslaget kommit – varför det också ofta finns ett stort nätverk i Sverige, och ett mindre i Afghanistan.

Det bristande kunskapsläget skapar ofta stor förvirring, enligt Constanza Vera-Larrucea, som också varit med och skrivit rapporten.

– De flesta intervjupersonerna hade bristande kunskap om asylprocessen. En del berättar att de tänkt att de ska anstränga sig och därför pluggar och skaffar jobb och tror att de då ska få stanna. Många är även diagnostiserade med depression och är svaga psykosocialt, säger hon.

Förvar försämrar möjligheter

De som varit förvarstagna, det vill säga frihetsberövade i väntan på deportationen, innan återvändandet är absolut sämst rustade, bland annat för att deras psykosociala mående ofta är mycket dåligt. Men också de som använder ”frivilligt”, eller självmant på korrekt myndighetsspråk, upplever ofta att återvändandet varit framtvingat – trots att de skrivit på pappret om att då självmant återvänder.

– Möjlighet att tas in i förvar känns alltid som hot, många återvänder pga familjeomständigheter eller för att slippa återinreseförbud eftersom de vill återvända till Sverige med andra tillstånd, säger Constanza Vera-Larrucea.

Ett sådant tillstånd är ofta arbetstillstånd – som måste sökas från utlandet men kan beviljas om personen har en varaktig anställning att återvända till.

Återvändandet är inte hållbart

Som det ser ut idag är återvändandet inte hållbart, slår rapporten fast. Det finns rum för stora förbättringar. Delvis för att få återintegrationen att bli permanent – olika bidrag och stöd för den återvändande måste förbättras. Lars Westbratt, statssekreterare hos justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, menar att erfarenheterna från de som återvänder är viktiga att ta in för de som arbetar med de här frågorna – och vill att återvändandet ska bli permanent.

– Det är jätteviktigt att ha respekt och förståelse för de upplevelser som beskrivs i rapporten. Starka livsöden som påverkar, säger han.

Idag har, som redan påpekats, de allra flesta som återvänder till Afghanistan och Irak, tankar om att migrera igen. Endast en tredjedel av de som får avslag återvänder från Sverige idag.

– Det finns alltså ett stort behov av ett fungerande återvändande, säger Lars Westbratt.

Han pekar bland annat på fler partnerskap med tredje länder som en viktig väg framåt. Sådana avtal har exploderat i antal sedan EU:s avtal med Turkiet 2016 – och har kritiserats hårt av människorättsorganisationer sedan dess. Regeringen vill också se viseringsrestriktioner (t.ex. förbud mot länders medborgare att resa in i EU) mot länder som inte samarbetar med återvändande – något EU-kommissionen snart kommer presentera, enligt Lars Westbratt.

Alexandra Segenstedt, senior policyrådgivare migration på Svenska Röda Korset, menar under seminariet att det är av stor vikt att förbättra bidragen och stödet till återvändarna. Hon påpekar också att det måste finnas mer av ett barn- och genusperspektiv än idag. Antalet länder som omfattas måste också bli större. Hon säger att de håller med om flera saker som har sagts och tycker rapporten är värdefull på så vis att de berörda kommer till tals – men påpekar också att de i sak är emot deportationer till Afghanistan.