Så hände det oundvikliga, så länge Vänsterpartiet inte hade fortsatt finna sig i att vara regeringens dörrmatta. Regeringen är avsatt. Även om det är olyckligt att stödja ett misstroendevotum väckt av just SD är det mer än rimligt att Vänsterpartiet fällt en regering som så totalt nonchalerar partiet och dess önskemål. Det är också rimligt att fälla regeringen på en fråga som det faktiskt inte finns en riksdagsmajoritet för (MP, S, V och SD är emot). En fråga som var på väg att gå igenom bara genom politisk kohandel.

Det är däremot orimligt att regeringen kan falla på en sådan fråga. Det är orimligt med en ordning där partierna i riksdagen inte röstar för vad de står för utan vad som gjorts upp i förhandlingar bakom stängda dörrar. Hade alla partier röstat som de tycker hade förslaget fallit, men inte regeringen.

Med det sagt så säger Vänsterpartiets val av fråga också tyvärr alltför mycket om V. Det visar på att den starka staten och statlig styrning är partiets prioritering. Absolut inte gröna frågor men inte heller fördelningspolitik. Partiet har under den här och förra mandatperioden snällt suttit stilla när inte bara beslut som förvärrat den ekologiska krisen tagits utan också klyftorna i samhället. Så som avskaffandet av värnskatten och miljardbidrag till storföretagen däribland flygindustrin. Men också en flyktingpolitik som är en av Europas mest främlingsfientliga.  Inte någon gång har de i dessa frågor hotat med misstroendevotum. Frågor som delvis legat utanför Januariavtalet och där partiet därmed skulle haft större möjlighet att påverka.

Inte heller ha de prioriterat de verkliga problemen på bostadsmarknaden. Ingen kan vara nöjd med hur den fungerar idag men en blandning av ett extremt kapitalistisk system (bostadsrätter, egna hus etcetera) och planekonomi (hyresmarknaden). Men trots det är V:s enda hårda krav att bostadspolitiken ska fortsätta vara som nu. De har inte på samma sätt krävt någon förändring av det som drivit på bostadsbrist, segregation och absurda priser  i storstäderna. V ger sig inte med samma kraft på den speciallagstiftning av lagen om ekonomisk förening som gör det möjligt att tjäna pengar på bostadsrätter eller på ränteavdragen. De saker som gör att det blir så mycket mer lönsamt för byggherrarna att bygga just bostadsrätter istället för hyresrätter. De ger sig inte på den lagstiftning som stimulerar helt onödiga lyxrenoveringar för att det är sättet för värdarna att driva upp hyrorna. De ger sig inte på de mekanismer som gör det lönsamt för ofta äldre att sitta kvar i alldeles för stora boenden. De ställer inte ultimatum för att införa eller ens ta delar av den extremt framgångsrika Österrikiska modellen. De prioriterar inte boendeinflytande genom krav som ger kooperativa hyresrätter möjlighet. Det finns en uppsjö med reformer som skulle få betydligt större effekt för minskad bostadsbrist, segregation och absurda priser än att stoppa punkt 44 i Januariavtalet. Reformer som dessutom inte skulle stridit mot Januariavtalet och därför hade varit mycket större chans att få gehör för.

Det är mycket bra och rimligt att Vänsterpartiet inte längre accepterar att vara dörrmatta åt regeringen, men deras prioritet av fråga är varken en prioritet av solidaritet eller hållbarhet. Det är tyvärr talande för Vänsterpartiet.