Som konstnär och kroppsaktivist lyckas Stina Wollter väva samman många livstrådar. De bildar den färgstarka och kraftfulla väv, som är lika mycket hennes personliga livsgärning, som en del av den kamp mot patriarkala strukturer vi alla vuxit upp med och som nu på bred front är på väg att avslöjas och nedmonteras.

Stina delar upp sin tid mellan måleriet, låtskrivandet, undervisandet, arbetet på radion, fotograferandet, instagrammandet och dansandet.

Och samma kamp, för ett kroppspositivt och humant samhälle, genomsyrar allt hon gör. Inte bara för sitt eget livsutrymme och för att bli respekterad som den hon är, utan lika mycket med siktet inställt på att stötta andra i samma kamp och en ihärdighet att skapa en bra ton och empati människor emellan i sociala sammanhang.

Det är ingen lätt sak i hatarnas och dick-pickarnas tidevarv, när män väljer att om och om igen förnedra och förminska kvinnor. Framförallt kvinnor som visar styrka, som kräver sin rätt att få se ut och verka enligt andra normer och ideal, än de som männen dikterat villkoren för så länge vi kan minnas.

Stina bemöter dem dagligen med sin kroppspositivism. Vilken både hatas och hyllas och det stormar ständigt kring Stinas bilder och filmer på instagram. I kommentarsfälten syns både det ena och andra, men ser dock utifrån ut som mest kärlek och Stina har 123 000 entusiastiska följare.

”Innan du kan brotta ner dina egna tankar och förstå att det inte ens är dina egna tankar, så kan du inte göra upp med det internaliserande hatet.”

I ateljén växer ständigt nya bilder fram, glödande starka bilder som träffar oss rakt i hjärtat med sin mänskliga ärlighet och konstfulla skicklighet. För med sig budskap från det som varit, till det som är och ger oss kraft att ta oss vidare mot det som komma skall.

– Den feministiska kampen är numera en närvarande klangbotten, det förflutna och barndomen är inte min bildvärld lika mycket längre. Min konst har flyttat in i den vuxna Stina nu, in i kroppen. Jag målar inte lika mycket barn längre.

Säger Stina och förklarar samtidigt att alla hennes uttrycksformer aldrig suttit ihop mer än just nu. Innehållsmässigt.

– Helt plötsligt suddas gränserna ut mellan mitt instagramkonto och min konst, mina dansfilmer där jag skakar röv ställs ut på museum!
Och ungdomar som varit på Etnografiska eller Kvinnohistoriskt museum och sett Stinas dansfilmer, har timslånga diskussioner i klassrummen om varför vissa tycker det är äckligt att se en halvnaken fyllig kvinna ge sig hän åt musiken. Stina ser nöjd ut.

– Min kropp jobbar i svenska skolor! Den får ungarna att fråga sig om en kvinna i min ålder får bete sig så och varför det är äckligt när inte till exempel Zlatans kropp är äcklig?

När Stina började dansa ut sin sårbarhet på instagram för ett par år sen hade hon inte en aning om vilken stor genomslagskraft det skulle få. Och hur det skulle påverka flickors och kvinnors liv i positiv riktning. Hon har blivit ”instamamma” åt sargade själar, barn som hatar sig själva och vill dö, olyckliga personer som söker sig till henne med sina nödrop via instagram.

– Jag svarar alla. Det är mellan 20 och 200 varje dag. Det är mitt sätt att jobba volontärt. Det finns ett oändligt behov av tröst och att bli sedd, bemött.

Det är ett stort ansvar att ta, men det finns inget annat när människor fortfarande håller på med internaliserat kvinnohat eller självhat i den stora utsträckning som uppenbart är fallet. Samhällets allseende dömande blick finns i oss alla, och det är patriarkatets verk i samklang med kapitalismen. Det är starka krafter. Men vi kan alla vara med och försöka förändra detta tillstånd.

– Det är lätt att säga att du är feminist. Men innan du kan brotta ner dina egna tankar och förstå att det inte ens är dina egna tankar, så kan du inte göra upp med det internaliserande hatet. Säger Stina och fortsätter:

– Vad roligt man kan ha med sin kropp när den inte är skammad längre! Och fatta vilka kärleksmeddelanden jag får av tjejer när jag dansar runt utan bh. Hur många har fotomodellsbröst?

Konstnärens roll är att göra bilder av det hon ser och reagerar över, sätta gränser, plocka upp skärvor som andra kanske inte ser. Stina är en narrativ konstnär som hamnade i jord och eldfärgerna, för hon anser sig inte vara någon kolorist.

– Jag är en tecknare som färglägger. Jag kan undervisa i måleri men jag är inte en särskilt modig målare, jag jobbar mera med en snäv färgskala.

Och det är inget problem med det. Sen Stina slutade kriga med sig själv och känslan av att inte duga, har hon fått tillgång till större och fler delar av sig själv genom att sluta tro att det finns en annan version av henne någon annan stans, och är istället närvarande i det som är, med tillgång till sin fulla kraft.

Vi pratar om den politiska viljan i konsten. Och det är ju ganska uppenbart hur den viljan ser ut när det gäller Stinas konst.

– All förändring börjar i människan och kan jag kan bidra till en mylla och ett bildflöde som förändrar så är jag nöjd. Konsten kräver att du stannar upp och stillar dig en stund. Och bara det, som det ser ut i dag, är en revolutionär handling. Inför all konst måste du stanna upp om du ska vara med om den konstnärliga händelsen.

Aktuellt med Stina Wollter:
• Medverkar med bland annat kroppsfoton i Bodyshape, en samlingsutställning på Edsviks konsthall 11/11
• samt en separatutställning på kroppstemat i Piteå konsthall 18/11.
• Har undervisningspaus och ska fokusera på att skriva en bok och släppa en skiva.

Instagram: @stinawollter, #stinawollterkonst, #stinawollterdansarförlivet
Hemsida: www.stinawollter.se