Utöver bajsavfallet på 730 000 ton varje år ger den svenska befolkningen också upphov till 1,5-2 liter kiss per person dagligen. Hittills har en tredjedel av det svenska kisset och bajset skickats till deponier (soptippar), en tredjedel har omvandlats till avföringsjord och resten använts på åkrarna som gödsel, skriver forskning.se. 

Men i takt med att miljömedvetenheten ökat i samhället har också idén om att använda slammet (avvattnat bajs) på åkrarna börjat ifrågasättas, då det innehåller tungmetaller. Slammet innehåller visserligen också viktiga ämnen för grödor, så som exempelvis fosfor, kväve och kalium, men dessa kan också kan ge upphov till övergödning och försurning vid för höga halter.

Hur avloppsslammet bör hanteras har diskuterats mycket under de senaste 20 åren och lett till en rad utredningar. I januari i fjol presenterade regeringen ännu ett förslag till hållbar slamhantering. Utredningen innehöll två förslag, det ena var ett totalförbud mot spridning på åkermark, vilket innebär att användningsområdena för slammet minskar kraftigt. Det andra förslaget var att förbränna slammet och återföra fosforn.

Urinåtervinning ett alternativ

I de remissvar som inkom på regeringsförslaget fanns främst två kritiska ställningstaganden, de som tycker att en fortsatt spridning av avloppsslam på åkrarna riskerar att leda till folkhälsoproblem och därför går emot miljö- och folkhälsodirektiv, och de som menar att ett förbud mot att sprida slam på åkrarna kan få negativa konsekvenser för den cirkulära ekonomin.

Men enligt Cecilia Lalander, forskare i kretsloppsteknik vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), finns ett tredje alternativ. Hon menar att vi istället bör satsa på att återvinna vårt urinavfall. Något som dessutom skulle kunna leda till att användningen av fossila bränslen inom växtnäringen minskar och minimerar riskerna för smittspridning via sjukdomsframkallande organismer. För detta ändamål har hon, tillsammans med SLU-forskaren Annika Nordin, tagit fram ett forskningsprojekt med nya hanteringssystem.

– Vårt mål är att återföra växtnäringen till jordbruket och den största delen av denna näring, till exempel kväve, finns i vårt urin. I dag får växterna näring av konstgödsel som produceras med fossil energi, men vi vill fixera den kväve som redan finns genom att sortera ut och torka urinen, och sen lägga den på åkern, säger Cecilia Lalander till forskning.se.

Hon menar att det, jämfört med bajs, är mycket lättare att komma åt enbart näringsämnena i urin genom att låta vattnet, som utgör 90 procent av urinet, torka. För detta ändamål krävs en slags torrtoalett, som sorterar kiss från bajs. Kisset hamnar i en torkbädd under eller bredvid toaletten, som senare hämtas upp av reningsverket. Bajset däremot, åker precis som i dag direkt vidare till reningsverket.

– På detta sätt kan man fortsätta att använda de reningsverk vi redan har, men man tar bort den stora kvävebelastningen så att de kan bli mer effektiva. Som det är i dag börjar många reningsverk att nå sin maxkapacitet och det innebär att man måste bygga nytt, vilket är jättedyrt.

På campus på SLU i Uppsala finns just nu en prototyp av den kiss- och bajssorterande torrtoan. Även om systemet ännu inte är färdigt för storskalig implementering, är förhoppningen att det en dag ska vara lika självklart och självgående som dagens avloppssystem.

Hur kan man få med bajset i det "cirkulära systemet?

Även om kisset skulle kunna återvinnas och bli naturlig gödsel återstår frågan om vad som bör göras med de hundratusentals ton bajs vi ger upphov till varje år. Cecilia Lalander arbetar med ett projekt även inom det området, som går ut på att låta fluglarver (som äter matrester) istället äta mänsklig avföring. Fluglarverna blir sedan mat åt andra djur, som kyckling och fisk. Men där finns det hinder i den rådande lagstiftningen.

– Eftersom fluglarver räknas som produktionsdjur måste man ge dem godkänt foder trots att deras naturliga föda är avfall. Men den biologiska säkerhetsrisken är lätt att kontrollera, och både bakterier och virus inaktiveras i processen.

En annan tänkbar metod skulle kunna vara att omvandla bajset till kol. Sebastian Schwede som är forskare i miljöteknik vid Mälardalens högskola, föreslår att slammet, efter att ha använts för för rötning och biogasproduktion, utsätts för ett tryck som omvandlar det till kolmaterial. Metoden kallas för hydrotermisk karbonisering, HTC. Men då resultatet av HTC klassas som avfall är användningsområdena begränsade enligt rådande lagar.

– I biogasproduktionen bryts bara 50 procent av det organiska materialet ner och vi har därför möjlighet att fånga in ytterligare kväve, fosfor och kol i det biokolsliknande material som vi får. Då har man dels minskat mängden avfall från rötningen som man i dag måste transportera bort, dels tagit tillvara på ämnen som kan återföras till jorden, säger Sebastian Schwede till forskning.se