Fitt ekon fimligt hekon fik språkon fik skakon fite inkon fim vekon fim sokon filst hekon fipa begrikon. Obegripligt? Ja, det är det som är meningen – det är fikonspråk.
Vill du dechiffrera första meningen i texten använder du lämpligen ordet fikon, och sen delar du upp orden två och två, i samma ordning som de står. I varje ordpar består första ordet av början på fikon och slutet på ursprungsordet. Andra ordet består av början på ursprungsordet och slutet på fikon. Så du tar bort fi och kon från ordparet fimligt hekon, och kvar har du mligt he. Byt plats, sätt ihop och där står ordet hemligt.
Man bakar liksom ihop orden med fikon. Enstaviga ord blir trestaviga, i fitt ekon ovan kommer de fetade bokstäverna från det inbakade ordet. Byter man plats på dem blir det ett.
Fikonspråket uppkom på 1800-talet och användes på lek – förstås. Till riktiga samtal verkar det rätt otympligt, men är man ihärdig går det säkert. Numera talar man snarare om fikonspråk i överförd bemärkelse – som lärda eller byråkratiska obegripligheter, som inte beror på att man har vänt på orden och blandat in fikon, men som kan fylla samma funktion: det är inte vem som helst som ska begripa.
Backslang är konstruerat på ett liknande sätt fast enklare, utan fikon eller annan frukt: man vänder på orden, eller i alla fall en del ord. Det franska backslangspråket verlan har ett namn på verlan – det är l’envers, det bakvända, som man har vänt bakochfram på och stavar på talspråk. De första exemplen på verlan är från 1100-talet.
Månsing, knoparmoj och backslang är språk som har skapats i grupper, som handlare och hantverkare, som har velat kunna tala ostört i till exempel sina kunders närvaro. Skinnberedarna i Malung använde en sorts backslang kallas skinnarmål – Malung på skinnarmål blir Lungma. Men fångar och folk inom den så kallade undre världen har också använt en vokabulär som ska exkludera utomstående.
Knoparmoj är sotarnas gamla interna språk. Det innehåller bland annat yrkestermer och många ord för kläder, antagligen för att sotarna behövde speciella kläder på jobbet, som stigbrallor, skinnklädda byxor som de hade när de klättrade upp i skorstenar. Sotarna utbildades ofta i Tyskland, eller av tyska sotarmästare, och därför har många av orden rötter i tyskan. En del slangord som fortfarande används, eller i alla fall är begripliga, kommer från knoparmoj, som brallor, dojor, dora (fönsterruta), kamma (hem), kola (dö), jack (ögon) och kåk, till exempel. När man pucklar på någon åker den på puckel, som är knoparmoj för stryk.
Kondis är en kortform av kondition, men på knoparmoj har det inte med flåset att göra. En kondis är istället en anställning hos en knoparmällare, alltså en sotarmästare, antagligen under villkor som kallades kondition. På kondisen tjänade knoparen kosing och slapp jeska, alltså gå till pantbanken. En lergök är en kakelugnsmakare, att fagra är att ställa sig in och ett luftissjåv är ett uppdrag man har tagit betalt för men inte utfört. Det kan man ju tänka sig var bra att slippa säga i klarspråk framför kunden.
I månsing kommer många ord från romani, vilket inte är så konstigt eftersom många av de kringvandrande försäljarna – knallarna som knallade omkring – var resande. Lattjo och lack är månsingord med ursprung i romani, liksom tjacka. Det finns förstås många ord för pengar: en viting är en tioöring, en blejd är en 25-öring och en tralling är en 50-öring. Spänn, som fortfarande används för krona, är också månsing.
Månsing innehåller även lite backslang, till exempel ordet fika, som är kaffi med stavelserna omkastade. Många tror att fika kommer från fikonspråket, men kaffe på fikonspråket heter fiffe kakon, och det kan man ju alltid försöka gå in på ett fik och beställa. På verlan tar man en feca, ett ord som liknar café lika mycket som fika liknar kaffi.
Men fimp kommer från fikonspråket. En gång i tiden kallades cigarrettresten för stump, som på fikonspråk blir fimp stukon. Stukonen har sen gått upp i rök och bara fimpen är kvar.
