Mina sociala mediaflöden är fyllda av lyckliga, hoppfulla uppdateringar av ungdomar som tagit studenten, av barn som sjunger Idas sommarvisa och springer in i sommarens härliga ledighet efter att ha kämpat ett helt läsår. Jag läser om stolta föräldrar som ser sina barn utvecklas och bli klokare och vuxnare, mer självständiga, mer empatiska, skickliga på att hantera livet.
Jag ser före detta klasskamrater till mina barn först gå ut grundskolan, sedan gymnasiet och en del av dem är halvvägs igenom sina akademiska studier. Sedan ser jag deras småsyskon göra samma resa. En del ger sig ut på äventyr, andra skaffar jobb. Facebook och Instagram fylls av bilder på fina vänskaper och härliga middagar när barnen kommer på besök med sina partners.

Så här års är sociala medier med andra ord helt outhärdliga. De påminner om allt mina barn  inte fått vara en del av. Min yngsta fick inte ens en inbjudan till skolavslutningen i år. Inte en hälsning, omdöme eller något slags erkännande att hon trots allt är inskriven på deras skola. För några år sedan hade det nog gjort mig arg och ledsen. Men i alla krig och sorger jag utkämpar för mina barns räkning blir det bara ytterligare en oförrätt att lägga till de andra.

Istället för att logga ut från alla statusuppdateringar följer jag dem istället extra. Skriver ”GRATTIS!” och ”Å, VAD HÄRLIGT!” och menar det verkligen. Vem unnar inte någon detta magiska häftiga med att se sina barn formas till bättre versioner av sig själv? Kanske är det mitt sätt att få vara med på ett hörn, trots att det gör ont i hjärtat samtidigt.

Mina barn har autism utan intellektuell funktionsnedsättning men för dem blir det aldrig någon student. Min ena gick ut med två godkända betyg från grundskolan, varav inget i något kärnämne. Min andra avslutade grundskolan med sammantaget dryga 2,5 års skolgång. 3 år om man ska vara generös och räkna in strötimmarna efter avhoppet som 9-åring. Att det ena barnet är särbegåvat märktes först det 12:e grundskoleåret då den nya fantastiska gymnasieskolan och den fantastiska mentorn äntligen ville satsa på honom. 10 betyg lästes in på en termin. För det andra barnet, nu 17 år, väntar vi fortfarande på att någon ska säga: Nu är det din tur. Nu har du lidit, kämpat och tvingats misslyckas tillräckligt. Du ska inte ha det så här. Du är värd bättre.

Inte heller nästa läsår kommer det att inträffa. Det har en förvaltning sett till. Ansökan i början av februari om att få till den där skolplatsen, som skulle vara sista halmstrået till något som i alla fall delvis skulle likna grundläggande utbildning har nogsamt muntligen avslagits sedan jag vägrat att gå med på ännu en kurs i hur jag lär mig att bli en bättre förälder. Det skriftliga avslaget har handläggaren planerat till mitten av juni, för att jag med säkerhet inte ska ha minsta chans att överklaga i tid.

Jag är säker på att man inte får göra så här. Men vem bryr sig?