Människan har alltid levt samtidigt i de sämsta av tider och de bästa av tider. Som djur är vi både överdrivet optimistiska och sjukligt pessimistiska. Vi omger oss med någon slags kollektiv självömkan som går ut på att vi ska kunna fortsätta förstöra världen omkring oss utan att behöva ta ansvar för nåt eftersom det är så synd om oss. Och det finns ju alltid nån annan som är värre så jag kan lika gärna fortsätta med att vara en aning mindre helkass.

Det krävdes för mig en högst privat, systematisk avprogrammering för att inse hur paradoxal den mänskliga självbilden ofta är. Och värst av allt är idéen om att vi människor skulle vara onda varelser av mer eller mindre outgrundliga orsaker. Självklart är vi inte onda. Lika lite onda som lejon eller morötter. Vi har förmågan att skilja mellan saker som vi uppfattar som onda och goda vilket ger oss ett särskilt ansvar, men inget barn föds ont. Den största ondskan är snarare själva uppfattningen att vi är onda i sig.

Om du är född ond är varje god handling ett plus, ondskan blir den naturliga bakgrunden. Om alla är födda giriga är det lika bra att vara girig själv. Utnyttjande och förtryck blir naturliga och nödvändiga inslag i samhället för att hålla koll på alla onda, själviska människor som inte ens vet sitt eget bästa.

I förlängningen är detta grunden för det jag kallar patrikapitalismen. Det ekonomiska och kulturella system som vi lever i. Den samhällsstruktur som vi alla inordnas i utifrån olika kulturella föreställningar som kön, klass, etnicitet, sexualitet och funktionsgrad. Den underförstådda överenskommelsen är att det visserligen är okej att vara olika, men att vissa sätt att vara olika på är lite finare än andra och ska ge mer pengar, mer makt och mer utrymme i kulturen.

Vi ser det när nån datagubbe eller glassmånglare i övre medelåldern får breda ut sig över spalterna om lite vad som helst som han egentligen inte har nån koll på. Det verkar vara hyggligt folk, men om de är bra på att bli extremt rika på operativsystem eller översöt glass med vänsterliberal attityd blir de inte automatiskt bra på samhällsfrågor. Världen känns på många sätt ovanligt mycket kocko just nu och det visar sig i hur knäppa grejer folk tillåter sig att tro på.

Just nu är sådana märkligheter och paradoxer tydligare än någonsin. De flesta av oss lever våra liv och försöker vara toleranta, ärliga och justa. Under de senaste decennierna har massor av grupper som tidigare stått helt utanför samhället välkomnats in i kulturen och många andra kämpar för samma rätt. Och de som faktiskt har ett vettigt budskap kommer att lyckas. Det är en process som handlar om givande och tagande, om att utmana fördomar och förtryckande idéer så att allt fler får leva sina liv som de vill.

Men det öppna samhället är inte automatiskt harmoniskt, allt är inte gullegull direkt. Det bygger snarare på att låta motsättningar spela ut för att kunna lösas. Demokratin är ett system som är tänkt att tämja sådana processer, som i alla fall jag ser som sunda och viktiga.

På många sätt har vi aldrig varit så toleranta och öppna och haft sådana möjligheter att uttrycka vilka vi är. Vi är en stor majoritet som har hajat att vi måste fixa några grejer om vi vill överleva. Samtidigt tillåts sura, gamla, reaktionära gubbar styra världen. Samtidigt tillåts enskilda individer skövla jorden i jakt på ännu mer rikedom. Politiker nedlusade med fulpengar tillåts ljuga på bred front, sprida skräckpropaganda och lyckas locka stora grupper att tro på rena stolleproven.

Människor lever frivilligt i rena fantasivärldar och det är meningslöst att försöka att få dem att ändra åsikt genom information eller förnuftsargument. Sanningen är död långt innan en människa blir reaktionär.

Folk får tycka vad de vill, men i allt det här kaoset, under det som liknar Roms sista dagar är det lätt att dras med i den destruktiva, förljugna självbilden som reaktionära och religiöst fundamentalistiska idésystem samtidigt kommer ur och lever på. Den som fastnar i det kulturella självhatet går lätt på idéer som att vänster och höger skulle vara spegelbilder av varandra. Att frihetliga människor, oavsett om de är liberaler eller socialister, är minst lika moralistiska och totalitära som tokhögern, de bara döljer det eller vill eller kan inte se sina egna totalitära tendenser.

Problemet är bara att det inte är sant. Jag är ingen spegelbild av en nazist. Jag är inget annat i relation till en nazist än en fiende. Det finns hur många sätt som helst att vara mot det beständiga, men på min sida om staketet står en massa människor som inte gått på den där myten om människans ondska, som därför inte tror att det behövs politiskt och moraliskt förtryck, som verkligen tror att folk kan själv. Och det är inte en spegelbild av reaktionära idéer. Det är inte två lag som spelar mot varandra enligt samma regler. Vi spelar helt olika sporter.

Jag menar det på fullaste allvar. Att världen är skit på många sätt är inte mitt fel. Jag har aldrig givit min tillåtelse till det här. Antagligen inte du heller, kära läsare. Det är en av de mest befriande tankar jag har tänkt någonsin efter att ha läst några andra kloka människors tankar. För det är så. Det är vi som är de toleranta. Glöm inte det. Det är vi som har fattat vilken fara vi människor har försatt livet på jorden i. Det är ingen åsikt. Det är kallhamrad vetenskap. Glöm aldrig det.

Vi vill inte inskränka någon människas frihet. Vi tror inte ens på straff. Vi tror på att hjälpa människor att läka, återfå sin mänsklighet och förmåga att göra gott. Glöm inte det. Det är inte heller vi som startar krig. Det är vi som ser till att de tar slut. Det är inte vi som tillsätter diktatorer, men vi är många nog att avsätta dem. Vi är så många att vi bara kan vägra. Säja nej. Glöm framfö rallt inte det!