De utmanade nyliberalismen och såg en rättvisare värld inom räckhåll. Men Göteborg blev ett meningslöst tumult och drömmar dog. För globaliseringsrörelsen i Sverige blev händelserna kring EU-toppmötet för 20 år sedan början till slutet. När klimatrörelsen nu tagit vid är optimismen borta, medan vreden växer.
Onsdagen den 13 juni 2001. Aulan i Göteborgs universitet är knökfull, som det heter i den här delen av landet. Statsminister Göran Persson strålar när han intar scenen och statsmannakostymen sitter som den ska. Men minst lika stort intresse tilldrar sig hans motdebattör, klädd i kortärmad tröja med ett blaffigt rött procent-tecken: aktivisten America Vera-Zavala, en av grundarna av den svenska grenen av Attac. Fem månader efter bildandet har organisationen samlat ett så starkt stöd för sina idéer om global rättvisa att landets statsminister viger kvällen före EU-toppmötet, hans stora stund i det internationella rampljuset, åt att möta dem i debatt.
– America, gå och ställ dig borta hos Göran!
Orden kommer från Sven-Erik Sjöberg, legendarisk fotograf på Dagens nyheter.
– Aldrig i livet, tänkte jag. Jag ville inte att det skulle finnas en bild av närhet eller överenskommelse, minns America Vera-Zavala.
Sedan hörs fotografen ropa: ”Göran, gå över till America”.
Dagen efter pryder bilden med en brett leende statsminister bredvid America Vera-Zavala löpsedeln för Metro, Sveriges då största morgontidning. Men den oro som fanns i Attac för att kramas ihjäl av etablissemanget skulle snart vara bortblåst. Tre dagar senare var organisationen snarare paria i svensk offentlighet.
Nätverk förenades
Det som då hade hänt sammanfattade Göteborgsposten i siffror: 90 skadade demonstranter, 50 skadade poliser, 530 gripna och omhändertagna. Vid flera tillfällen hade demonstranter och poliser drabbat samman och Attac skulle obönhörligen komma att förknippas med våldet, trots att det knappast var deras medlemmar som kastat sten och krossat skyltfönster.
Vi ska komma till raset för Attac och för den globala rättviserörelsen eller globaliseringsrörelsen som den också kallades. Men vi stannar en stund i den känsla av förväntan America Vera-Zavala och många med henne kände när EU-toppmötet skulle börja.
Attac var en del av en internationell rörelse som inte bara växte och fick allt större genomslag i medierna. Åren före Göteborgsmötet hade globaliseringsrörelsen – den spretiga samling av organisationer och löst sammansatta nätverk som förenades av längtan efter efter en mer jämlik världsordning – också vunnit konkreta politiska segrar. Att påstå att den nyliberala vågen med privatiseringar och frihandel hade hejdats vore att överdriva grovt, men grus hade kastats i maskineriet.
Handelsavtalet MAI från 1997 skulle ge bolag rätt att stämma stater som införde sådant som nya skatter, miljöregler eller skydd mot uppsägningar. 600 gräsrotsorganisationer världen över gick samman och avtalet som beskrivits som den globala ekonomins grundlag trädde aldrig i kraft.
Tron på förändringar
När Världshandelsorganisationen WTO möttes i Seattle en månad före millennieskiftet fanns nya förslag om ökad frihandel på bordet, men förhandlingarna bröt samman och de tiotusentals demonstranterna utanför kunde fira. Historien som hade dödförklarats av statsvetaren och ekonomen Francis Fukuyama när Berlinmuren föll och kapitalismen tycktes oövervinnelig var nu återuppstånden.
– Vi fick den starkaste vänsterrörelsen sedan 1968 som visade att historien verkligen inte var slut och att kapitalismen inte alls mådde bra, säger America Vera-Zavala.
Mot dagens fond av globala kriser och rädsla för undergång kan ord som ”utopisk” te sig lockande för den som ska teckna bilden av globaliseringsrörelsen. För Attacs del fastnar America Zavala för ett annat: reformistiskt. Tron på genomgripande förändringar kokades ner till ganska torra förslag om skatt på finansiella transaktioner, förbud mot skatteparadis och skuldavskrivning för fattiga länder.
– De krav vi hade var i högsta grad på allvar. Många av oss var mycket mer radikala än kraven, men vi trodde verkligen att vi kunde förändra världen. Vi kunde komma med nya förslag när vi fått igenom dem, säger America Vera-Zavala.
Den globala rättviserörelsen var på flera sätt något nytt, menar Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
– Det var en rörelse som på ett unikt sätt kopplade ihop rörelser i nord och syd, säger han.
Antiapartheidrörelsen, som Håkan Thörn tidigare studerat, hade också den knutit samman människor i nord och syd, men vände sig mot nationella regeringar. Dels mot den sydafrikanska med krav på systemförändring, dels mot andra länders med krav på bojkott mot apartheidregimen. Globaliseringsrörelsen var först med att rikta sig mot globala institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF).
Inte minst väckte de så kallade strukturanpassningsprogrammen allt större vrede, runt om i världen. Dessa påtvingade de låntagande länderna i syd en politik i nyliberal anda, med privatiseringar, frihandel och nedskärningar i offentlig sektor. Under 1990-talet gror motståndet och det som börjar som separata protester i en rad afrikanska, asiatiska och inte minst latinamerikanska länder börjar växa samman till en rörelse. I händerna har de ett sprillans nytt verktyg: internet.
– Många förutspådde att när internet väl får genomslag kommer folk sluta protestera på gatorna. Det blev precis tvärtom, nätet möjliggjorde för aktivister över hela världen att koppla ihop sig. Det genererade några av de största demonstrationerna någonsin, säger Håkan Thörn.
20 000 i protest mot EU
Stora demonstrationer blev det också i Göteborg, i den största tågade runt 20 000 människor i protest mot EU. Men efteråt var våldet allt man pratade om. Attac översköljdes av kritik för att inte ha tagit avstånd på förhand från de autonoma vänstergrupper som tog till våld. Men det var inte där sagan tog slut för globaliseringsrörelsen, ens i Sverige, enligt America Vera-Zavala.
– Vi fick oss en ordentlig stukning, men inte ett dödsskott.
Slutet kom tre månader senare, en solig tisdagsmorgon i New York. Med terrorattackerna den 11 september ställdes den världspolitiska dagordningen på ända.
– Allt utrymme att prata om global rättvisa försvann och fylldes av män som skulle prata om krig, tortyr och muslimer, säger America Vera-Zavala.
Antikrigsrörelse
En stor del av globaliseringsrörelsen omvandlas till en antikrigsrörelse, med målet att förhindra ett krig i Irak. Den 20 mars 2003 inleds den amerikanska invasionen och optimismen från millennieskiftet känns avlägsen.
Men globaliseringsrörelsen kan inte dömas ut som ett misslyckande, anser Adrienne Sörbom, professor i sociologi vid Södertörns högskola, som intresserat sig för rörelsen i sin forskning. Hon pekar på hur Attacs främsta krav, det om skatt på finansiella transaktioner väcktes till liv efter finanskrisen. Den franska presidenten Nicolas Sarkozy gjorde gemensam sak med den tyska förbundskanslern Angela Merkel och försökte driva igenom det på EU-nivå. Sverige hörde till de länder som satte stopp, men i flera länder finns nu varianter av en sådan skatt, däribland i Frankrike där Attacrörelsen har sitt ursprung.
– Jag brukar säga till människor som misströstar: Det spelar roll att ni dansar på gatorna, att ni ställer krav och är upprörda, säger Adrienne Sörbom.
Håkan Thörn pekar på Latinamerika när han ska beskriva vad globaliseringsrörelsen uppnådde. Där vände flera länder ryggen åt den nyliberala politiken under 2000-talet. Politiska ledare som Bolivias president Evo Morales hävdade oberoende gentemot USA. I Argentina ställde man in betalningarna till IMF.
– Det var kanske i Latinamerika globaliseringsrörelsen fick störst effekt. Och det var här den hämtade mycket av sin energi ifrån när den uppstod, säger Håkan Thörn.
Stora förhoppningar
Rörelser dör, men människors vilja att förändra tar sig nya uttryck. Det gällde inte minst globaliseringsrörelsens mest utskällda, de autonoma vänstergrupper som deltog i våldsamheter, inte bara i Göteborg utan också i Prag, i Genua och vid en rad andra toppmöten som föregick Göteborgsmötet.Till den miljön hörde den då 22-åriga Hanna Höie som var aktiv i Afa, Antifascistisk aktion. I Göteborg deltog hon bland annat i organiseringen av den stora demonstrationen mot EU. Inför mötet hade hon och hennes vänner haft stora förhoppningar.
– Vi ville rubba bilden av Sverige som en hegemoni där alla är överens, visa att det finns en massa motstånd. När vi nu hade ett internationellt ljus på oss skulle vi visa att Sverige inte är en utopi, utan ett samhälle med stora klasskillnader och missnöje, säger Hanna Höie.
Det lyckades ju på sätt och vis, konstaterar hon med ett kvävt skratt. Men precis som America Vera-Zavala såg hon utrymmet för att driva frågor om global rättvisa försvinna i och med 11 september. Den nyliberalism som hade utmanats fick åter fritt spelrum.
– Det blev svårt att jobba offensivt och proaktivt. Vi blev reaktiva och försökte rädda det som räddas kunde. Det känns som om vi hållit på i 20 år och sagt ”snälla, lägg inte ner vårdcentralen”. Det har handlat om att man inte ska försämra mer, snarare än att bygga en utopisk värld, säger Hanna Höie.
Från våld till icke-våld
Att jobba mer lokalt är en av de strategier som sociologen Adrienne Sörbom har identifierat bland de Afa-aktivister hon intervjuat efter händelserna i Göteborg. En annan var att gå från våld till ickevåld och civila olydnadsaktioner. Det är också en flitigt använd metod i den klimatrörelse som kan ses som arvtagare till globaliseringsrörelsen. Aktivisterna i Ende Gelände har tagit sig in i kolgruvor och stoppat brytningen. Extinction rebellion har blockerat vägar och skapat kaos i städer. Men polisen har fått släpa bort aktivisterna, utan att få sten på sig.
Skiftet från våld till ickevåld drevs fram av att det sammanhang som de autonoma fanns i under globaliseringsrörelsens guldålder försvann, men också av att våldet begränsar en rörelse, enligt Adrienne Sörbom.
– Våldet gör att man måste sluta sig. Hur ska man då kunna växa? säger hon.
Hanna Höie tar inte lätt på våldet, men vägrar alltjämt att ta avstånd från beredskapen att ta till det. Hon menar att det tvingas fram när det finns frågor där man inte kan kompromissa.
– Personligen kan jag inte kompromissa med nazism, folk som tycker att man ska gasa ihjäl andra kan jag inte acceptera. Om enda sättet att få stopp på det är att ställa mig i vägen och vid behov försvara mitt ställningstagande med våld när jag blir attackerad, då gör jag det, säger hon.
I Göteborg handlade det om kapitalism, inte nazism. Men att också det ekonomiska systemet handlar om liv och död har blivit än tydligare under de årtionden som gått sedan toppmötet i Göteborg, anser Hanna Höie.
– Nu ser vi resultatet av att vi lät nyliberalismen fortsätta i 20 år till. Vi håller på att dö, planeten tål inte kapitalismen. Jag är förvånad över att det fortfarande är så lugnt som det är i vår del av världen, att vi inte har en massiv militant miljörörelse. Vi kommer säkerligen få det, för nu har det blivit en fråga där det inte går att backa eftersom det handlar om överlevnad, säger hon.
När America Vera-Zavala får frågan om hon ser någon motsvarighet till Attac i dag kommer svaret blixtsnabbt: Fridays for future, klimatrörelsen med Greta Thunberg i täten. Inte minst i de båda rörelsernas modesta krav ser hon likheter. Men där Attac åtminstone sa ”transaktionsskatt”, avvisar de unga klimataktivisterna konsekvent omgivningens alla frågor om lösningar. ”Lyssna inte på oss, lyssna på vetenskapen” är ett mantra som gör America Vera-Zavala frustrerad, även om hon kan förstå det i ett förgiftat debattklimat där en högljudd, klimatskeptisk ytterhöger alltid finns redo att sätta tänderna i dem.
– Det är extremt defensivt, på gränsen till självutplåning. Jag får ont i magen varje gång Greta Thunberg säger ”lyssna inte på mig”. Det är klart att man ska lyssna!
Begynnande radikalisering
Håkan Thörn tycker sig se en begynnande radikalisering hos Greta Thunberg och pekar bland annat på hur hon anammat begreppet klimaträttvisa. Han tror också att det finns potential för att den rörelse hon är frontfigur för blir mer radikal och systemkritisk i takt med att klimatkrisen fördjupas.
– Nu har vi lyssnat på vetenskapen, alla vet hur läget är och ändå händer inte något. Då skärps konfliktlinjerna, det finns snart inget mellanläge att ställa sig i, säger Håkan Thörn.
Hanna Höie ser med både fasa och hopp på framtiden. Fasa över hotet mot livet på jorden. Hopp för att förändring blivit oundvikligt. Hon behöver inte undra om förändring är möjlig, som hon gjorde som ung. Frågan är bara hur den kommer se ut.
– Jag kan garanterat säga att det samhälle som mina barn kommer att vara vuxna i kommer att vara ett annat än dagens. Antingen är det en värld i fullständig klimatkollaps eller så har vi hittat en väg ur den, säger Hanna Höie.
Läs mer:
Detta hände under Göteborgskravallerna 2001 – dag för dag
Maria Hulth minns stormningen av Schillerska gymnasiet: ”En ren hämnd”
My stängdes in på Hvitfeldska gymnasiet under Göteborgskravallerna: ”Vi blev hatade”
Kraftiga brister i skildringen Göteborgskravallerna: ”Medier var helt okritiska”
