De sitter kvar, de afghanska ungdomarna på Norra Bantorget, trots att det blir allt kallare, trots att uppmärksamheten från volontärer och media minskar, trots att livet blir svårare. Jag är övertygad om att de kommer att finnas kvar hela vintern. De har inget bättre alternativ. ”Jag slåss för mitt liv” svarade en pojke när jag frågade varför han inte var i skolan.

En del av dessa ungdomar är redan papperslösa – de har fått sina tre avslag och tiden för överklagan har gått ut. Andra är inte där men vet vad som väntar – endast 5 procent av afghanska 18-åringar får uppehållstillstånd.

På Norra Bantorget får de en tillhörighet. De får basala behov tillfredsställda, med stöd från svenska stockholmare: sovsäckar och varma kläder, mat, av och till en dusch eller tvätt av kläder. Så länge de håller sig på torget är de ganska säkra för polisen.

Ett syfte med asylpolitiken är att det ska vara så otrivsamt här så att man hellre återvänder hem än stannar. Men detta fungerar inte för de afghanska ungdomarna. Alternativet Afghanistan kommer aldrig att vara bättre än alternativet att stanna.

Afghanistans myndigheter klarar inte att ta emot ungdomarna och repatriera dem. De är utlämnade åt sig själva eftersom de flesta saknar släkt där. De identifieras genast som kommande från väst, ofta också som hazara. I och med det är deras chanser att få jobb obefintliga.

De kan försöka fly igen, till Iran där en del av dem fortfarande har en familj, och sedan tillbaka till Europa. De kan låta sig enrolleras till de statliga styrkorna, talibanerna eller IS, och tvingas döda för att inte dödas. De yngre kan bli danspojkar och prostituerade. Några kan leva på allmosor från Sverige. En del hamnar under broarna i storstäderna, som drogmissbrukare. De som har personliga hot riktade mot sig kommer att leva i skräck för att bli hittade av sina fiender.

Alternativet att ”resa till annat land” har förlorat i popularitet sedan allt fler kompisar åkt fast för polisen och skickats till Sverige där de genast hamnat i förvaret. Att stanna i Sverige är det minst dåliga alternativet. En del blir gömda, kan till och med fortsätta i skolan. Andra är överlämnade åt sig själva. Ungdomarna är kvar på nätterna, utan tillstånd. Enligt polisen skyddas de av den svenska lagstiftningen som tillåter demonstrationer så länge de är ordningsamma och nazistsymboler inte visas.

Polisen har god koll på ungdomarna. De vet att droghandeln är minimal och att alkohol inte förekommer. De vet att disciplinen handlar om ”kärlek”, inte att slåss. Att ha ungdomarna samlade ger mindre oro i samhället.

Polisen har dessutom dragit ner på sin bevakning till ett minimum. Enda gångerna de behöver rycka ut är när ”sverigevänner” kommer, till exempel för att ”stödja” polisen. Men många poliser tycker extremt illa om sitt uppdrag att ”fånga” skötsamma ungdomar.

Tillvaron på Norra Bantorget ger ungdomarna trots allt ett visst hopp. Olika manifestationer genomförs. Vuxna kommer dit, visar att de bryr sig. Alla lever vi på hoppet att situationen plötsligt förändras, att de får stanna i Sverige legalt och återuppta sina avbrutna liv.