Medan jag befinner mig i Angola briserar den ena skandalen efter den andra. En av de allvarligaste är att pengar ”försvunnit” från Barnsjukhuset med följden att många barn dött på grund av brist på mediciner i en ovanligt svår malaria och i gula febern som härjar i landet. Många upprörs och en för angolanska förhållanden ovanlig aktion har satts igång. Privatpersoner samlar in pengar och utrustning till sjukhuset.

Hur kommer det sig att sådana personer inte åker fast och sätts i fängelse? frågar jag José Luis Mendonça när vi träffas en varm eftermiddag i Luanda.
Han är redaktör för tidningen Kultur och har tidigare bland annat arbetat för Unicef i många år.

– Det saknas självständiga domstolar, tyvärr, och korruptionen är omfattande, svarar han. Den genomsyrar hela samhället. Den är som en medeltida farsot.

Men det kan väl inte vara riktigt så illa, protesterar jag. Det måste finnas grupper som inte är korrumperade.

– Det gör det, medger José Luis Mendonca. Det är den lilla gruppen som utgör intelligentian, en del av studenterna och ”folket”. Övriga låter sig lätt korrumperas. Det är lika naturligt som att andas.

Rättigheter

Jag frågar honom hur han anser att man bäst får en människa att förstå att man både har rättigheter och skyldigheter som medborgare.

– Det måste börja redan i skolan, med bra lärare. Har man inte lärt sig vid arton års ålder till exempel vilka krav civilsamhället ställer på en, är man förlorad, menar José Luis Mendonça.

Det naturliga här är att bli rik med hjälp av pengar som stulits från staten. Inte genom att skaffa sig en bra utbildning som så småningom kan ge en god inkomst.
Men skrivs det inte om korruptionen i några av de mer självständiga tidningarna? frågar jag honom.

– Jo, det förekommer, men ofta utan gensvar från de styrande, men nu finns det en ny privat tv-kanal, som skickligt balanserar på gränsen mellan vad som tillåts sägas och vad som förkastas av regimen.

– Många i min ålder, fortsätter José Luis Mendonça, har med hjälp av stölder från staten skaffat sig lyxiga ägodelar, som båtar, sommarhus och fina bilar. Men när jag dör vill jag inte förknippas med dem som stulit från staten, säger han med eftertryck.

Fick stort kulturpris

José Luis Mendonça är en förkämpe för ett demokratiskt samhälle, men också en känd poet, författare och journalist som har fått många priser för sina verk. Senast förra året fick han Angolas stora kulturpris inom området skönlitteratur.

I motiveringen säger juryn bland annat att ”du får priset för din speciella stil och de kulturella värden i de olika teman som Du förtjänstfullt närmar dig i din diktning tex förhållandet mellan folket och den politiska makten”.
Han säger att det känns bra med ett sådant erkännande av hans kulturella arbete.

Barns läsande

Men José Luis Mendonça kämpar även för att varje skolbarn ska få läsa ett antal böcker varje termin. Böckerna skulle kunna doneras av vänligt sinnade organisationer och cirkulera mellan barnen i vad han kallar klassbibliotek.

– Det förekom ett sådant pilotprojekt 1998 i tre av våra provinser, som kallades att Läsa är att växa. Det riktade sig i huvudsak till barn mellan tio och fjorton år och blev en stor framgång. Målet var att väcka barnens läslust och på det sättet få dem öppna sig för världen, i stort och smått, både få tillgång till fantastiska berättelser och mer faktainriktad information.

För att få stöd att sprida den idén till alla landets arton provinser har han skrivit till utbildningsministern och ministern för högre studier.

– Vi publicerade det brevet i Jornal de Angola, den av våra dagstidningar som står regeringen närmast, men vi har inte fått någon som helst respons. Man tröttnar till sist, säger José Luis Mendonça lite uppgivet. Men jag är inte rädd, fortsätter han. Jag tänker fortsätta att sticka ut hakan både som förespråkare för mer demokrati, i betydelsen mer makt åt folket, och för att våra barn ska få tillgång till god skönlitteratur under uppväxtåren.

Rädsla och mod

Jag funderar över rädslan och varför José Luis Mendonça avslutningsvis nämner den. Hotet om olika övergrepp från regimens sida, inte bara mot yttrandefriheten, finns naturligtvis där hela tiden, även för en kulturredaktör som förmodligen tvingas tillämpa självcensur.
Några dagar senare faller domarna mot 17 aktivister som anklagats för att planlägga ett attentat mot presidenten sedan de träffats och läst en bok om hur man med fredliga medel går från diktatur till demokrati. De får mellan två och åtta års fängelse. Ryktet menar att regimen med de hårda straffen vill statuera exempel inför parlamentsvalet 2017.

Den ”arabiska våren” känns långt borta. I det ljuset tornar José Luis Mendonças oräddhet upp sig som ett modigt ställningstagande, en fyrbåk i ett mörkt oroligt hav.

Kort om läget i Angola

Politisk situation. Efter 37 år som president i Angola meddelade José Eduardo dos Santos i mars att han ska lämna presidentposten 2018. Under större delen av den tid som han varit president har landet befunnit sig i ett blodigt inbördeskrig, som inte tog slut förrän ledaren för den största motståndsrörelsen Unita, Jonas Savimbi, dödades i februari 2002. Luften gick då helt ur rörelsen och fred slöts med MPLA, det sedan självständigheten regeringsbärande partiet.

Vid allmänna val 2012 fick Unita och övriga oppositionspartier mindre än 20 procent och regerar sedan dess tillsammans med MPLA. Den enda politiska skiljelinjen man kan se är att oppositionen i teorin mer betonar landsbygdsutveckling på bekostnad av den urbana miljön.

Olja och industri. Angola är ett oljeproducerande land, det största i Afrika efter Nigeria. Med drastiskt sjunkande oljepriser har det sedan länge hörda ropet på diversifiering av ekonomin ökat. Vid en sådan diversifiering, något som negligerats sedan kolonialtiden, har man åter satsat på kaffeproduktion i stor skala. (Angola var en stor kaffeexportör före självständigheten 1975.) Med hjälp av japanskt bistånd renoveras tre stora textilfabriker, som kommer att ge flera tusen arbetstillfällen och en efterlängtad tillgång till egna textilier.
Internationella partners. Den stora biståndsgivaren och kommersiella handelspartnern är annars Kina, som gått förbi Portugal som största handelspartner, den största köparen av Angolas olja och huvudexportör av livsmedel och andra produkter. Sedan ett tiotal år tillbaka ser man kineser på många håll i landet, i huvudsak engagerade i reparationer av broar, vägar och annan infrastruktur. Man ska också bygga Angolas största damm för hydroelektrisk energi och har fått köpa in sig till 30 procent i ett par av oljefälten.