”Om 50 år kommer en statsminister stå med tårar i ögonen och be om ursäkt.” Orden är Per Stig Møllers. Mångårig dansk utrikesminister. Konservativ.

De som han förutspår en dag ska få en ursäkt lever i dag i helvetet på jorden. Al Hol. Fånglägret efter kriget mot IS. Det är byggt för några tusen personer, men nu trängs uppskattningsvis 70 000 här i tält. Nittio procent av dem är kvinnor och barn. I den inhägnade värsta delen, dit utländska misstänkta IS-sympatisörer samlats, växer de danska barnen upp. Här sker mord och bestraffningar. Hundratals internerade har redan dött. Ett minikalifat har upprättats. Här är barnens vardag. Här leker de sina lekar. Här lär de sig gå, tala och leva.

Møller menar att det inte finns några terroristbarn. Bara barn. Och barn är oskyldiga. Men de växer upp till vuxna. Och den miljö de växer upp i avgör vilka vuxna de blir. De borde få komma hem.

I Danmark, landet vi brukar förklara förlorat till högerpopulismen, är detta åsikten hos en erfaren konservativ förgrundsgestalt. Och inte alls särskilt kontroversiellt.

Regeringens liberala, gröna och röda samarbetspartier har länge arbetat för att öka Danmarks ansträngningar att få hem barnen, även om det innebär att de behöver ta sina mödrar med sig. På samma sätt som Finlands regering gör.

Främst handlar det om principer. Att barn är barn och barn är oskyldiga och barn har rättigheter just för att de är barn.

Men det handlar också om säkerhet. Al Hol står inte för evigt. En dag, möjligen inte så länge från nu, kommer de som i dag är danska, finska och svenska barn hem. Ju längre de hålls kvar där, desto större är riskerna den dagen. Att ställa mödrarna inför rätta för de brott de begått i IS-sekten kommer vara svårt, men sannolikt inte svårare här än för det bräckliga kurdiska självstyret som försöker upprätthålla lägren, men länge vädjat till omvärlden att ta ansvar för sina medborgare.

Nyligen klargjorde Danmarks S-regering att de säkerställt att 14 barn, och tre mödrar, kan återvända. Det här är alltså den socialdemokrati som är föredöme för de sossar som vill ha allra mest hårda tag, batonger och åtstramningar. Även för dem är barn, till syvende och sidst, barn.

Men Sveriges svar? ”Det är inte aktuellt”, säger regeringen och Mikael Damberg. Glöm bort barnen. Låt dem ruttna. Håll dem ansvariga för deras föräldrars brott. Låtsas som att de kan hållas inlåsta i en håla för evigt.
Jag är inte förvånad, men sorgsen och bekymrad.

Det här är samma Sverige som vägrade hjälpa ett enda av barnen som blev hemlösa när flyktinglägret i grekiska Moria brann. Då fanns inte någon terrorism att skylla på. Barnen hade inte ens valt fel föräldrar, bara fel värld.

Då var det Horst Seehofer, tysk inrikesminister på den allra yttersta etablerade högerkanten, en politiker som bjudit Viktor Orbán att inledningstala på sin partikongress, som kallade länder som Sverige för osolidariska. Men Morgan Johansson stod på sig. De hemlösa barnen var någon annans ansvar.

Sveriges regering gjorde barnkonventionen till lag. När ska justitiedepartementets ministrar tvingas läsa den?